Politisk osäkerhet av olika slag har tyvärr potentialen att utvecklas till stora tillväxtproblem, speciellt i en situation där konjunkturen har nedsatt immunförsvar. Den kan leda till att till exempel handel stoppas eller reduceras mellan länder, att råvarupriser skjuter i höjden, att okontrollerade åtstramningar sjösätts, att priser på tillgångar som aktier och hus faller och att förutsägbarheten försvinner kring framtidens ekonomisk-politiska spelregler (bland annat skatter).
Världsekonomin brottas i dagsläget med fyra nyanser av stor politisk osäkerhet som påverkar tillväxten och de ekonomiska utsikterna: Eurokrisen, USA:s finanspolitik, Kinas ledarskifte och Mellanöstern. Två av dessa är mer tidsbestämda till sin karaktär medan de två andra i dag saknar en bortre tidsparentes.
Eurokrisen
Eurozonens ekonomi befinner sig för närvarande i ett krympande tillstånd med utsikter som präglas av nedåtrisker. Därmed väntas arbetslösheten fortsätta att stiga. De politiska utmaningarna är monumentala: att hitta en lagom balans mellan offentligt sparande och tillväxtsatsningar, att minska konkurrenskraftskillnaderna mellan de 17 euroländerna, att ha uthålligheten att genomföra den ekonomiska politiken trots stigande arbetslöshet och att vinna medborgarnas förtroende för politiken och framtiden. Den globala finansiella krisen inleddes 2007 och övergick 2008 i den ekonomiska krisen. Under 2012 har europroblemen fått allt tydligare konturer av politisk kris.
Europeiska centralbanken ECB:s aviserade politik har fått en överraskande kraftfull effekt på finansmarknaden. ECB-chefen Draghis makthänder vilar i ökande utsträckning över ett växande antal områden: penningpolitik (uppenbart), finansiell tillsyn (som en del av bankunionen), staters likviditets/solvensproblem (stödköp av statspapper), den politiska unionen (en av de fyra arkitekterna), krisfonden ESM (observatör). Draghi är således en unik politisk maktfaktor på ett sätt som föregångaren Jean Claude Trichet aldrig blev. Detta gör att ECB:s kraft (läs: Draghis vilja) att försöka rädda eurosamarbetet inte ska underskattas.
Utsikterna för till exempel Grekland och Spanien förblir oklara vilket adderar energi till eurokrisens politiska osäkerhet. Båda länderna brottas med fortsatt stigande statsskulder. En ny skuldrekonstruktion för Grekland är nödvändig; premiärminister Samaras varnar för att ”kassakistan kommer att vara tom i slutet av november.” Greklands framtid som euroland är osäker. Spaniens offentliga skuld väntas ligga på runt 90 procent i slutet av året och stiger framöver eftersom den privata sektorns skuld fortfarande är oroväckande hög och delar av den väntas bli en del av den offentliga skulden framöver.
Det nya inslaget i eurokrisen är att under återstoden av 2012 tvingas stats- och regeringschefer visa korten om man stöder den nya färdplanen mot federalism och Eurozonens politiska union (se tidigare Veckans tanke). Den så kallade bankunionen blir det första testet för detta. Alla bitar kan inte rimligen hinna falla på plats men för att rädda eurosamarbetet krävs under de närmaste 6-9 månaderna någon form av kvitto på acceptans från de politiska systemen, från partierna och parlamenten samt från medborgarna.
USA:s finanspolitik
Utgången av presidentvalet den 6 november är viktig för USA:s finans- och statsskuldspolitik de kommande åren men det är kongressens sammansättning och dess framtida relation till presidenten som avgör om USA:s ekonomi riskerar att drabbas av en tvärnit i tillväxten i början av 2013. Bakgrunden till denna risk är att avsaknad av nya och snabba beslut i kongressen innebär att tidsbegränsade skattesänkningar tas tillbaka samtidigt som automatiska nedskärningar i offentlig sektor genomförs.
Ur ett rent statsskuldsperspektiv kan utvecklingen möjligen ses som positiv men ur ett tillväxtperspektiv är det en mardröm. I dag finns det knappast någon som tror att USA:s politiker kan vara så naiva eller kortsiktiga att man äventyrar landets ekonomi, med återverkningar på världsekonomin. Men risken är ändå stor att det blir ett ”chicken-race” i kongressen liknande det vi såg sommaren 2011 och att förhandlingar kommer att ske under ett hängande hot om nedgraderingar av USA:s kreditbetyg vid utebliven leverans.
Olika underlag som USA:s centralbank redovisat de senaste veckorna återger tydligt den oro som många amerikanska företag känner inför framtiden. Risken för en tillväxtmässig tvärnit, oron kring offentliga investeringar och framtida skatteregler samt osäkerhet om regleringar av bank- och kreditmarknaden gör att man avvaktar med att investera och nyanställa. I bästa fall har den finanspolitiska situationen klarnat om ett halvår, med förhoppningsvis klarare utsikter som ger förnyad tillväxtkraft under senare delen av 2013.
Kinas ledarskifte
Den 8 november inleds formellt ledarskiftet i Kina som väntas ta cirka ett halvår innan alla pusselbitar har fallit på plats. Det är ett ledarskifte som för världen det närmaste decenniet betyder betydligt mer än utgången av USA:s presidentval. Normalt sett ska inte dessa skiften leda till stora förändringar i Kina – den liggande femårsplanen gäller ju fortfarande – men kineserna är vana vid att var tionde år kan en ny reformagenda se dagens ljus. Det kan förändra de ekonomisk-politiska spelreglerna.
Kinesiska vänner och svenska företag med verksamhet i Kina beskriver situationen som osäker och bitvis svag i vissa sektorer. Ekonomin drabbas negativt av det faktum att landets viktigaste exportmarknad, Europa, tappat fart. Men hushåll och företag väljer också, på grund av osäkerhet, att hålla inne med konsumtion och investeringar för att få tydligare konturer kring eventuella skiften i de ekonomiska, finansiella och politiska landskapen i Kina.
Mellanöstern
En genomgång av olika säkerhetspolitiska rapporter ger tyvärr ingen tydlig bild av hur situationen i Mellanöstern kommer att utvecklas den närmaste tiden. Hela tiden möts vi av uppgifter om en eskalerande Syrienkris och ökad osäkerhet kring Iran och dess relationer till omvärlden. Vissa rapporter antyder att någon typ av militär sammandrabbning är nära förestående, andra säger att ett sådant scenario ligger långt bort, bortom till exempel de politiska valen och eventuella ledarskiftena i USA och Kina. Varningarna är dock stora för att en eskalerande Mellanösternkris kan leda till kraftigt höjda oljepriser och negativ påverkan på världens börser.
Sammanfattning av fyra nyanser politisk osäkerhet
Centralbankernas okonventionella politik skulle få ett bättre resultat och positiv påverkan på den ekonomiska tillväxten om den politiska osäkerheten kunde reduceras. Politisk osäkerhet kommer alltid att finnas men just nu känns den ovanligt stor. När det gäller eurokrisen och Mellanöstern är det svårt att se några snabba lösningar på problemen och konflikterna. Däremot kan vi räkna med att den politiska osäkerheten i USA och Kina borde minska rejält under våren 2013. Därför finns förhoppningar om en positiv ketchupeffekt under loppet av nästa år; den konsumtion och de investeringar som nu hålls inne kan återvända med större kraft när osäkerheten minskat.