Det talas dagligen om den europeiska skuldkrisen, det är stater som är för högt belånade och som har problem med sina lån och räntebetalningar. Men det handlar också om individer och hushåll, som är alltför skuldsatta och som därför borde amortera på sina skulder, vilket å andra sidan kan gå ut över konjunktur och tillväxt.
Så lever vi i en värld där alla är för högt belånade, såväl stater som företag och hushåll?
- Ja, det är ett problem i Västvärlden, men det gäller framförallt stater och hushåll. Företagen däremot har generellt starka balansräkningar, det vill säga låg skuldsättning, säger Robert Bergqvist.
Det var under 2000-talets första hälft fram till 2007 som skuldsättningen ökade alltför fort. Skälen till det var enligt Robert Bergqvist flera: Priset på pengar var för lågt – centralbankerna höll nere räntorna, ekonomierna blev alltmer globala, världsbilden var för positiv, ekonomer, politiker och centralbanker talade om ”superkonjunkturen” och ”lågkonjunkturens död”. Dessutom innebar eurons födelse en överdriven tro på vad den nya valutan skulle ge i form av tillväxt, sysselsättning och välstånd.
Lagom skuldsättning
Detta är något som har skrivits och talats mycket om. Men, vad är då egentligen lagom skuldsättning? Ja, det visar sig i samtalet att den frågan inte har något entydigt svar.
- Jag tror inte att det finns en optimal skuldsättningsgrad, som alltid gäller. Det handlar om vad pengarna används till och det handlar om hur snabbt skuldsättningen ökar i förhållande till tillväxten i ekonomin, säger Anders Kvist.
Det finns ett dynamiskt samband mellan kreditgivning och tillväxt, där krediterna växer i goda tider eftersom personer, företag och samhällen vågar satsa och därför lånar för att investera, medan de på motsvarande sätt drar ner på lånen och satsningarna när tiderna blir sämre och framtidsoptimismen avtar.
- Det som ofta händer är att kurvan över krediterna växer snabbare än tillväxtkurvan i högkonjunktur. När kurvan stiger alltför brant och glappet till den verkliga tillväxten blir för stort så byggs det upp bubblor och dessa spricker alltid förr eller senare, säger Robert Bergqvist.
Bubblor som brister
Finansiella bubblor är inget nytt utan har inträffat många gånger i historien. De uppstår när köpare har orealistiska förväntningar på hur mycket en viss tillgång ska ge i framtida intäkter eller värdestegring. Priserna stiger fram till en punkt då tillflödet av kapital sinar, eftersom tillgången till sist framstår som övervärderad. Det blir till sist fler som vill sälja än som vill köpa.
Då kan bubblan spricka mycket snabbt och i värsta fall leda till börskrascher och lågkonjunktur. Några exempel på stora finansiella bubblor är börskraschen i USA på 1930-talet. den svenska fastighetsbubblan i början av 1990-talet och internetbubblan i början av 2000-talet.
Skuldfri värld inget ideal
Men, det som samtidigt blir tydligt i resonemanget är att kreditgivning i sig är en viktig faktor för att skapa tillväxt. Så en helt skuldfri värld är inget ideal, det skulle lägga en död hand på all utveckling, menar de.
- Det ser man enklast om man tänker på exempelvis studielån. Där lånar du pengar i dag för att investera i en utbildning som ska ge en framtida inkomst. Om var och en som vill studera först var tvungen att arbeta ihop pengar för att ha råd så skulle det innebära en långsammare tillväxt , säger Anders Kvist.
Så krediter behövs, de är nyttiga och bidrar till utveckling och välstånd. Men, om de växer för fort så byggs det upp bubblor som förr eller senare spricker. Enligt Robert Bergqvist och Anders Kvist är det en form av naturlag, som aldrig helt går att undvika. Däremot kan man förstås på olika sätt försöka motverka effekten av svängningarna.
- Därför tycker jag exempelvis att de kontracykliska kapitalkrav som nu planeras för banker är rätt tänkta, säger Robert Bergqvist. Härigenom tvingas bankerna att avsätta mer kapital för sin utlåning, ju hetare det ekonomiska läget blir.
Förenklat skylla på slapp kreditgivning
I efterskott är det alltid lätt att säga att skuldsättningen växte för fort eller var för hög. Men, det är inte lika lätt att upptäcka när man befinner sig mitt i en uppåtgående konjunktur. Och den bild som ibland ges att det är bankernas fel – att krisen beror på slapp kreditgivning – tycker de båda är förenklad och felaktig.
- De här rörelserna beror på ett samspel mellan många aktörer, hushåll, företag och stater som vill satsa och låna, centralbankerna som tillhandahåller råvaran, politiker som vill stimulera konjunkturen. Vi banker kan ju inte själva skapa några pengar, utan förmedlar bara medel, det vill säga riktiga tillgångar, mellan dem som vill låna ut och dem som vill låna, säger Anders Kvist.
Den här rörelsen mellan framtidstro och pessimism, mellan hög- och lågkonjunktur, är alltså något av en naturlag och beror enligt Anders Kvist ytterst på svårigheten att förutspå framtiden parad med människans inneboende strävan efter att utvecklas.
Men, om västvärldens stater och hushåll är för högt belånade? Var kommer pengarna ifrån, vem är det som lånar ut?
- I första hand sker det genom en omfördelning av sparandet inom landet. Exempelvis kan pensionsbolag och industriföretag använda hushållens sparande respektive företagsvinster för att köpa statspapper (alltså låna ut pengar till stater) eller köpa säkerställda bostadsobligationer (alltså låna ut pengar till banker som lånar dem vidare till bolånetagare).
- Men, om landet efter omfördelning mellan inhemska sektorer fortfarande har ett underskott, så kan det skaffa pengar av länder med ett finansiellt sparöverskott, alltså ett överskott i sin bytesbalans. Det behöver inte ske i form av lån, utan kan också ske genom att länder med sparöverskott köper reala tillgångar (aktier eller fastigheter) eller obligationer i landet med underskott.
- De länder som i dag lånar ut pengar till andra är förenklat sett de oljeproducerande länderna, länder i Asien samt några till, däribland Tyskland och Sverige.
Men, nu sätts det upp gigantiska räddningspaket för stater och överskuldsatta banksystem i Sydeuropa. Och det görs insatser för att stimulera tillväxten bland annat genom att tillföra mera pengar såväl i USA som i Europa. Är det faktiska tillgångar som finns, eller är det löften för framtiden?
- Det handlar både om befintliga pengar som redan finns i systemet och nya pengar som skapas exempelvis av Europeiska Centralbanken, ECB, säger Robert Bergqvist.
Men, hur går det till när det skapas nya pengar och vilka kan göra det?
- Det är centralbanker i självständiga stater med egen valuta som kan skapa pengar. De har inga balansmässiga begränsningar för hur mycket pengar de kan skapa och det kan gå fort. Just nu växer centralbankernas balansräkningar enormt snabbt på ett sätt som vi aldrig har sett historiskt, det skapas alltså mer pengar än vi någonsin sett tidigare.
Vad finns det för risker med det?
- Det skapar trovärdighetsproblem. Att starta sedelpressarna innebär ju i praktiken att värdet på pengarna minskar om mängden varor och tjänster är oförändrad. Det innebär alltså en risk för inflation, som urholkar köpkraften. Det skapar också risk för stigande långräntor, vilket påverkar konjunkturen negativt.
- Men, det centralbankerna vill uppnå genom att nu tillföra enorma mängder pengar i systemet, är dels att försöka få tillväxten att komma igång, dels att förhindra risken för att kreditgivningen stryps.
- Men, så länge det finns en både finansiell och ekonomisk osäkerhet så blir effekterna av att centralbankerna tillför pengar begränsade. Pengarna blir mer trögflytande genom att alla aktörer är mer försiktiga, det är färre som vill låna och investera och det är färre som vill låna ut. Det som pågår nu är faktiskt ett gigantiskt experiment, där ingen sitter på facit, säger Robert Bergqvist.