Tema: Arbetsmarknad
Tidiga rekryteringsproblem hotar återhämtningen
Arbetslösheten har redan kommit ned på nivåer som inte ligger långt från förkrisnivåer i många länder. Samtidigt har andelen företag som har svårt att rekrytera personal ökat snabbt. Delvis beror detta på att arbetsutbudet är nedtryckt av en rad olika faktorer, varav vissa är av tillfällig natur. I USA och Storbritannien ser vi nu att lönerna redan växlat upp medan någon sådan tydlig trend inte går att skönja i euroområdet eller Norden. Sannolikt mildras arbetskraftsbristen i USA i takt med att arbetslivet normaliseras och drivkrafterna för att arbeta åter stärks. Möjligen kan också effektivitetshöjande företagsinvesteringar ge arbetsproduktiviteten en skjuts uppåt.
Tidiga utbudsrestriktioner kan förändra spelplanen. När pandemikrisen var som djupast förutspådde ekonomer att det skulle ta mycket lång tid innan vi var tillbaka på normalt resursutnyttjande. En sådan syn låg också i hög grad bakom centralbankernas signalering om att en normalisering av penningpolitiken låg långt fram i tiden. Utsikter till en lång period med extrem-räntor ökade i sin tur manöverutrymmet för finanspolitiken. En oväntat snabb efterfrågeåterhämtning har inneburit att prognosmakare gradvis tidigarelagt den tidpunkt när ekonomierna väntas vara tillbaka på den trend som gällde före pandemin.
Den senaste tiden har dock olika typer av utbudsproblem förvärrats, vilken spetsar till frågan om hur mycket lediga resurser som verkligen finns i ekonomin. I denna temaartikel analyseras några nyckelfrågor på arbetsmarknaden i USA och Västeuropa. Det gäller orsakerna till att arbetslösheten så snabbt kommit ned och varför så stor andel av företagen redan har stora rekryteringsproblem. Problemens varaktighet kommer att vara avgörande för den ekonomiska politikens möjligheter att fortsätta stötta den ekonomiska återhämtningen. Att de inte permanentas är också en förutsättning för att de tillväxt- och vinstprognoser som ligger bakom dagens relativt höga värdering på aktiemarknaden ska kunna infrias.
Arbetslöshet nära förkrisnivåer
Att den faktiska arbetslösheten nu ligger relativt nära nivåerna vid pandemins start talar för att vi inte ligger så långt från ett normalt resursutnyttjande. I euroområdet låg arbetslösheten i september på precis samma nivå som i slutet av 2019. I USA ligger den nu drygt 1 procentenhet (pe) högre än före krisen efter en initial uppgång på över 10 pe under våren 2020.
Nedtryckt arbetsutbud
Att vi kommit ned så långt i arbetslöshet trots att sysselsättningen har en bra bit kvar till förkrisnivåer återspeglar att en relativt stor andel av de som lämnade arbetskraften under den mest dramatiska nedstängningsperioden inte kommit tillbaka. Det finns en rad förklaringar till detta. Att dela upp dessa i olika kategorier kan underlätta analysen om hur varaktigt arbetsutbud kan tänkas vara nedpressat.
Statistiska överdrifter
Vissa krisåtgärder gör fortfarande att anställda registreras utanför arbetskraften. I vissa länder har yngre i särskilt hög grad lämnat arbetskraften, till exempel studenter med låg medelarbetstid. Om man bara tittar på förändringar i antalet personer i arbetskraften överskattar man lätt nedgången i potentialen för antalet arbetade timmar.
Incitaments/beteendefaktorer
Stödpolitiken i USA, med relativt generösa bidrag till exempel till arbetslösa eller barnfamiljer, har ökat möjligheterna att avstå från arbete. Att systemet med enkla jobb, med låg lön och produktivitet, alltmer ifrågasätts kan också förstärka denna trend. Även om de flesta nu vill tillbaka till ett normalt arbetsliv finns det många som vill hitta nya vägar för att slippa återvända. Det gäller till exempel äldre åldersgrupper där de som har möjlighet kommer att dra sig tillbaka i ökande grad. Pandemin har också bidragit till att yngre årskullar fått vänta på sitt inträde på arbetsmarknaden och istället till exempel förlängt studietiden.
Pandemiberoende faktorer
Kvarstående praktiska svårigheter att återgå till ett normalt arbetsliv bidrar också. Det kan bero på rädsla för att smittas i samband med resor till eller på arbetsplatsen eller på att föräldrar måste stanna hemma med sina barn när inte skolor eller förskolor kommit igång.
Strukturberoende faktorer
Åldrande befolkning och minskad immigration dämpar också arbetsutbudet. I viss mån är orsakerna till minskad rörlighet pandemiberoende men de drivs också av en underliggande trend. Storbritannien i spåren av Brexit är det tydligaste exemplet. Men även i USA är ett skifte tydligt, inte minst när det gäller inflödet av arbetskraft till låglöneyrken.
Utbredda rekryteringsproblem
Generellt är statistiken på arbetsmarknaden extra osäker i rådande läge. Men företagens signaler om rekryteringsproblem i olika barometerundersökningar visar ändå ett robust mönster. Vi har skattat normaliserade tidserier utgående från några sådana. För USA:s del används ett smalare mått för småföretagen i NFIB som nu uppvisar rekordstor brist. Att bristalen generellt ökat exceptionellt snabbt kan bero på flera saker. I nästan alla tidigare kriser har industrin drabbats hårdast. Sektorn har därför utvecklat metoder för att överbrygga perioder med svag efterfrågan. Detta gäller framför allt i norra Europa där arbetsmarknadens parter ofta samverkat med regeringar för att mildra konsekvenserna. Välutbildad och yrkeskunnig arbetskraft har haft starka motiv att vänta in bättre tider i sin gamla bransch och därtill fått möjlighet att fortbilda sig inom ramen för yrket under kristider.
Ovana krisbranscher och obalanserad efterfrågan
Pandemikrisen har främst slagit mot tjänstebranscher som historiskt varit mindre vana att hantera kriser.
Personalen har ofta svagare ställning på arbetsmarknaden. Detta gör den mer lättrörlig och incitamenten för att återvända när efterfrågan kommit tillbaka är svagare. Därtill kommer den allmänt sett obalanserade efterfrågesituationen. Många varuproducerande branscher vände upp snabbt efter den mest akuta krisfasen våren 2020 och nuvarande rekryteringsproblemen liknar mer traditionella överhettningssymptom.
Löneacceleration i USA och Storbritannien
Hur stigande bristtal påverkar lönebildningen på kortare och längre sikt blir en viktig fråga för centralbankerna närmaste tiden. De senaste decennierna har sambandet mellan arbetsmarknad och pris- och lönebildning varit svagt (”Phillipskurvans död”). Men vi ser nu tecken på en tydlig uppväxling av löneökningstakten i USA och Storbritannien. I USA ligger olika lönemått nu mellan 4 och 5 procent i årstakt. I nuläget är det däremot svårt att hitta tydliga indikationer på en generell uppväxling i euroområdet eller i de nordiska länderna. Denna skillnad beror delvis på att flaskhalsproblemen på arbetsmarknaden är mindre framträdande men också på att centrala löneavtal har större betydelse, speciellt i Tyskland och Norden.
Nya och gamla svenska särdrag
De milda restriktionerna våren 2020 kan ha bidragit till att dämpa nedgången i arbetsutbudet i Sverige. Den svenska arbetsmarknaden präglas därtill av en speciell kombination av traditionella och nya särdrag. Allmänt tycks de avtal som slöts på en relativt låg nivå runt 2,2 procent hösten 2020 vara styrande för utvecklingen genom att löneökningar utöver avtal ser ut att vara små. Avtalen gäller i huvudsak fram till våren 2023. Därtill kännetecknas många låglönejobb av att staten, inom ramen för arbetsmarknadspolitiken, betalar en stor del av lönen för personer med svag utbildning som ofta har dåliga språkkunskaper. Inom detta system spelar marknadskrafter en liten roll för löneutvecklingen. Parallellt med detta finns en helt annan typ av marknadsmekanismer.
Mycket liberala regler för arbetskraftsinvandring har bidragit till ökad konkurrens inom låglönesektorer. Lönetrycket nedåt förstärks av att kontrollen av gällande regelverk är eftersatt och många arbetstagare saknar möjlighet att hävda sina rättigheter.
Ljusning vid horisonten i USA
Analysen visar alltså att det är i USA och Storbritannien som situationen på utbudssidan nu är som mest akut.
Det unika experimentet med Brexit gör att problemen i Storbritannien troligen blir ganska långvariga. Även i USA finns krafter av mer långsiktig karaktär, till exempel kommer många av de äldre som lämnat arbetslivet troligen inte tillbaka. På andra områden är vi mer optimistiska. Pandemirelaterade problem bör lätta inom kort när deltavågen nu kulminerat. Därmed bör vi kunna se en normalisering när det gäller resandet mellan bostad och arbetsplats samt avseende situationen inom skola och barnomsorg. Incitamenten att ta ett arbete blir gradvis också större i takt med att federala stöd avvecklas och det är svårt att se att inte svaga amerikanska skyddsnät ändå tar ut sin rätt. Det är dock viktigt att vi verkligen får se en respons på arbetsutbudet redan under avslutningen av 2021 när förutsättningarna nu ändrats. En annan positiv effekt kan vara att rådande bristsituationer kan påskynda produktivitetshöjande investeringar. Potentialen för effektiviseringar och automatiseringar borde vara betydande med tanke på andelen enkla jobb i USA är högre än i till exempel Japan och Nordeuropa.