Det händer just nu något mycket intressant – och viktigt – med vår centralbank. Riksbanken, och dess ledning med Stefan Ingves i spetsen, har nog aldrig tidigare fått ta emot så mycket kritik inom så många områden från så många bedömare. Vi är vana vid att kritiken handlar om ekonomiska bedömningar, analyser och räntebeslut. Detta till trots har mätningar visat att vi svenskar haft stort förtroende för vår centralbank. Men den bild av Riksbanken som nu växer fram handlar om en myndighet som sägs visa ”makthunger” och ”Storebrorsmanér” och där riksbankschefen är beredd att fajtas öppet och högljutt.
Varför blåser vinden så starkt mot riksbanksbyggnaden vid Brunkebergstorg? Förklaringarna är flera. Det är värt att inledningsvis notera att den svenska debatten på intet sätt är unik – det går att hitta motsvarande diskussioner också i andra länder. Den kanske viktigaste förklaringen till att kritiken uppstått är att centralbankers roll och ansvarsgränser, mål och medel, är under omprövning. Och det reser frågor som har uppenbara politiska inslag. I många länder finns en misstänksamhet mot att centralbanker genom fel mål, medel och beslut medverkat till att ge ett extra stort djup i den globala recessionen. Det har i sin tur medverkat till att ett nytt och oprövat politikområde håller på att växa fram: makrotillsynspolitiken. Det är ett politikområde där det i dag är oklart hur gränserna ska dras till den traditionella finans- respektive penningpolitiken. Och det reser naturligen maktfrågor.
Låt oss stanna upp ett tag och ge Riksbanken beröm på ett område för de senaste årens utveckling. Det råder knappast någon tvekan om Riksbankens höga ambitioner, i jämförelse med andra centralbanker, att eftersträva stor öppenhet och transparens. Snabbt och utförligt kan omvärlden ta del av interna diskussioner, beslutsunderlag och ställningstagande via protokoll, presskonferenser, tal och olika möten med medlemmar ur riksbanksledningen. Att omvärlden sedan inte alltid delar Riksbankens slutsatser är en helt annan sak.
Det finns heller ingen anledning att ifrågasätta Riksbankens ambitioner att fatta rätt beslut om räntan givet det ekonomiska och finansiella läget. Sett i backspegeln har dock resultatet inte varit helt tillfredsställande sett i relation till de analysresurser som Riksbanken förfogar över. Under 2013 har Riksbanken till exempel tvingats till stora upprevideringar av arbetslösheten och nedrevideringar av inflationen – två nyckelparametrar för svensk ekonomi. Det är lätt att få känslan av att Riksbanken tvingats till dessa revideringar ”lite under galgen” och analyserna som presenterats inte övertygat till 100 procent. Återigen: det handlar egentligen inte om öppenhet utan om ökade analytiska utmaningar med förhöjd osäkerhet kring tillväxt- och inflationssamband i svallvågorna av globaliseringen och den globala recessionen/finanskrisen. De prognosmässiga utmaningarna för Riksbanken – och andra – är stora vilket lär föda fram ny riksbankskritik.
Riksbanken står till exempel just nu inför en analytisk, kommunikativ och trovärdighetsmässig utmaning i hur man ska optimera och riskbalansera utsikterna för finansiell stabilitet och prisstabilitet. Visst är hög skuldsättning en utmaning och erfarenheten från 90-talskrisen gör att Sverige vet att kostnaderna är höga om en bubbla spricker. Men 20 år har passerat och både svenska och utländska studier ger i dagsläget inga entydiga bevis för när ”gränsen” passerats för en uthållig skuldnivå.
En konstruktiv tolkning av den för många betraktare bitvis provocerande attityden från Riksbanken i olika frågor är att banken vill påskynda de politiska processerna för klargöranden och beslutsfattande. Vi befinner oss i ett läge där saker och ting har förändrats – och kommer att förändras. Riksbanken verkar vilja testa gränserna för sitt nuvarande mandat och uppdrag i syfte att få en spelplan med tydligare konturer. Men det är en spelplan som inte bestäms av Riksbanken utan av det politiska systemet och där centralbankens i mångas ögon självklara oberoende måste ställas mot eventuellt utökad centralbanksmakt. Det behövs ökad tydlighet kring Riksbankens och andra centralbankers ansvar och roll i samhället. Det är viktigt för förtroendet för centralbankerna. Så det kanske inte är något fel på Riksbanken utan det handlar om att förstå sammanhanget.