USA:s jobbdata förra veckan blev en väckarklocka för optimisten. Efter en mycket lång period med stadigt, nästan överraskande, starka jobbsiffror skapades ”bara” 126 000 nya jobb i mars, hälften av vad som förväntades. Tolkningen av en statistikkälla för en månad kräver både att hålla huvudet kallt men samtidigt också att ha fortsatt hög beredskap för det oväntade.
Nästa vecka samlas världens finansministrar och centralbankschefer i Washington för att stämma av det ekonomiska, finansiella och politiska läget – och för att blicka framåt. Mötena och konferenserna sker under ökad press och nervositet. USA:s jobbdata, och annan statistik, kan vara tecken på ett tappat tillväxtmomentum vilket i så fall sker samtidigt som det finns frågetecken kring Kinas och Japans underliggande tillväxtkraft. Greklands problem är också stora och långsiktigt ännu olösta och Rysslands agerande adderar geopolitisk osäkerhet.
Manöverutrymmet krymper stadigt
Vi brottas fortfarande med problem som varit desamma de senaste 6-7 åren (efter kollapsen av Lehman-banken hösten 2008) med en viktig skillnad: det ekonomisk-politiska manöverutrymmet krymper stadigt. Finanspolitiken är i många länder till exempel bakbunden av rekordhöga och stigande offentliga skulder. Även privata sektorns skulder ökar. Ökad skuldsättning hjälper tillväxten men ökar sårbarheten för att kunna hantera nya tillväxtmotgångar och stigande räntor och ökar risken för finansiella obalanser. Penningpolitiken har, å andra sidan, visat sig nästan obegränsad genom både minusräntor och sedelpressar men frågetecken finns kring politikens verkningsgrad och effektivitet.
För tredje gången (gillt) är IMF-temat för konferenserna och mötena ”Tänk om och tänk nytt om ekonomisk politik”. Resultatet av tidigare diskussioner och möten har gett ganska magert resultat; världen känns inte mer insiktsfull i dag än för 5 år sedan. En av IMF-temats huvudarkitekter, IMF:s chefsekonom Blanchard, ställer på IMF-bloggen även den relevanta frågan om världen verkligen gjort några större policyframsteg de senaste åren. Och vi blir onekligen ständigt påminda om att policyplaner fortfarande snabbt kan behöva skrivas om och anpassas till en föränderlig och högst oförutsägbar värld.
Tre exempel på fenomen som söker förståelse:
- Ett nytt ränteuniversum med till exempel minusräntor
Ränteläget är unikt. Är det helt enkelt bara uttryck för en ovanligt lång period med lågt resursutnyttjande eller finns det strukturella faktorer som gör att både konventionell och okonventionell penningpolitik måste ses i annan dager? Finns det en övertro på vad penningpolitiken kan åstadkomma när det gäller att påverka tillväxt, inflation, inflationsförväntningar och valutor i dagens globaliserade ekonomiska och finansiella system? Vad blir effekterna av att centralbankerna lyfter bort olika risker från det finansiella/ekonomiska systemet; leder felprissättning till nya obalanser?
- Skuldsättningen rekordhög - smärtgränsen
Skuldläget är unikt. En skuldsanering i nuvarande miljö skulle försämra tillväxtutsikterna. Men var går smärtgränsen för skuldstockarna? Går det att skapa tillräckligt hög tillväxt och inflation för att mildra effekterna av det höga skuldberget? Hur ska vi tänka när det gäller eventuella framtida skuldnedskrivningar?
- Inflationen är besvärande låg - drivkrafterna
Inflationsläget är unikt. Låg inflation är ett globalt fenomen. Därmed är knappast enskilda länders försök att försvaga sin valuta en lösning globalt. Till och med Kina har under de senaste månaderna flaggat upp deflation som en växande risk för ekonomin. Är löne-/ inkomstpolitik ett verktyg för att nå uppsatta inflationsmål?
Det finns goda skäl att hoppas på att all den hjärnkapacitet som samlas i Washington 13-19 april ska frambringa både ökad förståelse för vad som händer och förslag på hur ekonomisk-politiska ramverk kan renoveras för att vara anpassade till en ny värld. Bara att hålla tummarna och hoppas på globalt samarbete!