2013-06-10 09:57

Veckans tanke: Riksbanken och arbetsmarknaden

Inflationen har i flera länder, inklusive Sverige, fortsatt att överraska genom låga utfallstal. Trots till exempel periodvis mycket höga livsmedels- och energipriser, höga löneökningar i Kina och centralbanker som ”trycker pengar” har inflationen inte fått lyftkraft globalt. I dag har centralbanker och internationella organisationer som till exempel IMF därför istället börjat prata om nya inflationsmönster och trender som ger penningpolitiken fler frihetsgrader att öka fokuseringen på tillväxt och jobb. Nyfikenheten stiger: hur resonerar Riksbanken kring dessa frågor – kommer arbetslösheten och tillväxten att spela en större roll för den svenska räntepolitiken framöver?

Optimal avvägning

För många centralbanker, oavsett hur deras mål exakt är utformade, handlar det om att hitta en optimal avvägning, och nå stabilitet samtidigt, inom tre områden: priser, tillväxt/jobb och kreditmarknad. Utgångspunkten har tidigare varit, och som starkt förenklat centralbankernas uppgift, att alla dessa tre områden är stark sammankopplade till exempel genom att låg inflation ger högre tillväxt, fler jobb och överlag finansiell stabilitet. Slutsatsen blev då också, ganska naturligt, att centralbanken egentligen bara behöver ett enda verktyg för att lösa sin uppgift: räntan.

Utmaningarna har med nästan oönskad tydlighet visat sig vara större än så de senaste åren. Storleken på de så kallade produktionsgapen (mängden lediga resurser), en viktig indikator för att uppskatta och bedöma inflationstrycket, är i dag svåra att kvantifiera. De kan vara både större och mindre än vi tror. En lång period med låga investeringar och hög arbetslöshet påverkar ekonomins produktionsförmåga negativt – produktionsgapen krymper. Å andra sidan gör till exempel globaliseringen av produktionsresurser och produktionskedjor att länder sammanvävs på ett helt nytt och snabbt sätt; vår ”svenska arbetsmarknad”, i en värld präglad av fri rörlighet för arbetskraft, följer inte längre nationsgränsen utan sträcker sig bortom Östersjön i öster, Skåne i söder och ”kölen” i väster.

Samtidigt innebär den nya och aldrig i omfattning tidigare prövade okonventionella penningpolitiken, till exempel den kraftiga expansionen av centralbankers balansräkningar och frågan kring centralbankers makt och oberoende, nya risker. Osäkerhet om ett eventuellt nya inflationsmönster talar i sig för en försiktighet i penningpolitiken men inte till den grad att den leder till onödigt låg inflation och/eller sämre ekonomisk utveckling. Lugnande för centralbanker är kanske den IMF-analys som nyligen slog fast att även en missbedömning av mängden produktions- resurser får, på grund av produktionsgapets sämre förutsägbarhet för inflationen, begränsade negativa effekter på ekonomin.

Vem ska ha makten?

Slutsatsen blir att även för centralbanker med ”bara” ett klart uttalat mandat att uppnå låg inflation finns utrymme för en mer aktivistisk politik framöver med ökat fokus på tillväxt och jobben. Resonemanget och slutsatserna bygger dock starkt på antagandet att utvecklingen inom den så kallade makrotillsynspolitiken går i rätt riktning så att målet om finansiell stabilitet också nås. I skrivande stund omgärdas dock detta nya politikområde av osäkerhet kring såväl vilka verktyg som fungerar och är effektiva och inte minst vem som ska ha makten över verktygen.

Europas ekonomiska utmaningar, den bakbundna finanspolitiken liksom den besvärande höga arbetslösheten i många länder, även i Sverige, gör att strålkastarljuset naturligt fal- ler på frågan vilken roll penningpolitiken ska och kan spela för att skapa nya jobb framöver.

Men frågan är svår, politiskt känslig och laddad. Det är uppenbart att penningpolitik bara indirekt kan påverka utbud och efterfrågan på arbetskraft via till exempel efterfrågan och kredittillgång. Om arbetslösheten är strukturell (till exempel matchningsproblem) får räntepolitiken små effekter på jobben. Om den däremot är konjunkturell (svag tillväxt) har centralbanker större förutsättningar att lyckas.

Sveriges höga arbetslöshet beror på både ett ökat utbud av arbetskraft, som bland annat stimuleras av regeringens politik och att fler stannar kvar i arbete högre upp i åldrarna, samt svag tillväxt. I en sådan miljö framstår en fortsatt lågräntepolitik som tämligen ofarlig utifrån ett inflationsperspektiv. Samtidigt ökar risken för matchningsproblem framöver på grund av stora pensionsavgångar och åldrande befolkning och en rebalansering av svensk ekonomi. Här ligger ansvaret på regeringen att stötta Sverige så att rätt person kan vara på rätt plats vid rätt tid. Lyckas regeringen med detta blir pressen mycket stor på Riksbanken att hålla fast vid lågräntepolitiken under lång tid.