Hoppa till sökfunktionen Hoppa till innehållet

Du behöver använda en annan webbläsare. För att kunna använda våra internettjänster kan du istället använda någon av de här webbläsarna: Apple Safari, Google Chrome, Microsoft Edge eller Mozilla Firefox.

Läs mer om rekommenderade webbläsare

Veckans tanke: Inflation – ett mycket svårfångat djur

I Veckans Tanke reflekterar SEB:s chefstrateg Johan Javeus, över konceptet inflation och problemen med att mäta priser över långa tidsperioder.

En första grundläggande fråga är varför vi är så intresserade av att mäta inflation. Standardsvaret är att vi vill veta hur väl penningvärdet står sig över tiden. Vet vi det så kan vi räkna ut om våra inkomster idag räcker till att köpa mer varor och tjänster än det gjorde för femtio år sedan. Det är i sin tur nyckeln till att räkna ut hur vår levnadsstandard har förändrats, något som ofta likställs med om befolkningen fått det bättre och blivit mer välmående. Det är alltså i slutänden ingen liten fråga vi försöker besvara genom att mäta inflation.

De senaste 50 åren har inflationstakten i Sverige (mätt som konsumentprisindex, KPI) i snitt varit 5.7 procent per år. Det innebär att en typisk konsuments varukorg (KPI-korgen) har ökat i pris med drygt tusen procent sedan 1963. Det är det vanliga sättet att beskriva inflationsutveckling på. Problemet är dels att det tenderar att ge intrycket av att inflation är ett exakt mått, dels att alla priser i samhället stigit ungefär lika mycket. ”Inflation” är dock ett mycket mer svårfångat djur än så och i praktiken är prismätningar över långa tidsperioder nästan lika mycket konst som vetenskap.

Nya varor och tjänster

Att mäta prisförändringar över långa tidsperioder försvåras av att man måste justera för att de varor och tjänster vi konsumerar successivt byts ut. Datorer och mobiltelefoner ingår i dagens mätningar men gjorde det av förklarliga skäl inte för 50 år sedan. Ju längre period vi vill mäta, desto större blir felkällorna. Teknisk utveckling och ändrade konsumtionsmönster har gjort att KPI-korgen har genomgått stora förändringar. Idag lägger vi t ex bara hälften så mycket av våra totala konsumtionsutgifter på mat och kläder som vi gjorde 1963. Däremot lägger vi nästan dubbelt så mycket på boende och gruppen övrigt (där många av de tjänster vi konsumerar ingår). Det är svårt att säga något om hur priserna ändrats när de varor vi köper idag är helt andra än de vi köpte för 50 år sedan.

En annan sak som försvårar prismätningar är att flertalet varor genomgår kontinuerliga kvalitetsförbättringar. Det kan förklara att en vara blir dyrare över tiden utan att det beror på inflation. En bil av idag har t ex mycket bättre komfort, säkerhet och andra funktioner än en bil från 1960-talet. Därmed är det helt naturligt att den också kostar mer. En Volvo PV 544 kostade 1963 11 800 kr vilket i dagens penningvärde motsvarar 120 000 kr. Den summan räcker inte till att köpa en ny Volvo idag. Inom hemelektronik har den här trenden varit extra stark. Eftersom SCB justerar för att kvaliteten har ökat, visar mätningarna att priserna på hemelektronik fallit med 85 procent sedan 1995!

Priset på tjänster har stigit mer än priset på varor

Vill man försöka undvika båda dessa möjliga felkällor kan man försöka studera prisutvecklingen för varor och tjänster som vare sig har bytts ut eller har genomgått någon större kvalitetsförändring. Går man tillbaka och tittar i Sveriges officiella statistik över konsumentpriser från 1963 ser man ett mönster i form av att priset på tjänster har stigit mycket mer än priset på varor. Det kan man också se när man jämför KPI med utvecklingen för löner. Snittlönen har sedan 1963 stigit mer än dubbelt så mycket (+2250 procent) som KPI. 

Förutom det som redan nämnts bidrar också substitutionseffeker (dvs. att vi väljer att byta ut varor som blir dyrare mot billigare varor) till att försvåra prismätningarna. Sanningen är att det finns stora problem i att beräkna hur hög inflationen faktiskt har varit.

När det gäller det övergripande målet att kunna mäta om vi fått det bättre eller inte blir det ännu mer komplicerat. Låt oss försöka illustrera svårigheten med ett exempel. En TV-licens kostade 1963 100 kr/år vilket uppräknat med KPI motsvarar 1034 kr i dagens penningvärde. I själva verket kostar en TV-licens idag 2074 kr/år så det faktiska priset har alltså stigit dubbelt så mycket som snittinflationen. Vad beror då denna högre prisökning på? Många läsare (inte minst de som tittade redan 1963) frågar sig säkert ”har verkligen programmen blivit dubbelt så bra?” Även om det naturligtvis är upp till var och en att avgöra så behöver det nödvändigtvis inte vara så för att motivera det högre licenspriset. SVT sänder ju många fler program nu än för 50 år sedan då det bara fanns en kanal. Det ökade utbudet borde rimligen kunna motivera ett högre pris. Samtidigt så kan man invända att det fortfarande inte finns fler timmar på dygnet att titta så frågan är hur mycket vår upplevda nytta av det större utbudet egentligen ökat.

Om vi lämnar licensen och istället koncentrerar oss på själva TV-apparaten har den otvetydigt blivit tekniskt mycket bättre på femtio år. I KPI tar man hänsyn till det genom att i mätningen justera ned det faktiska butikspriset för att på så sätt kompensera för att kvaliteten har ökat. Förenklat går det till så att när en utgående tv-modell ska ersättas av en ny i KPI-korgen så gör prisinsamlaren på plats i butiken en subjektiv värdering (i kronor) av värdet av de nya finesserna i den nya TV-modellen. Det finns ett problem i att KPI-mätningarna lägger ihop alla dessa små kvalitetsförbättringar över tiden.

Vi vänjer oss snabbt vid kvalitetsförbättringar

Den som 1963 tittade på ”Bröderna Cartwright” på en svartvit 23-tummare hade antagligen lika stor glädje av det programmet som en tittare som idag avnjuter ett avsnitt av ”Game of Thrones” på en 50-tummare i färg och full HD. Även om dagens tittare skulle uppfatta en tillbakagång till en svartvit 23-tummare som en stor försämring har alltså resan åt andra hållet inte resulterat i någon motsvarande nyttoförbättring. Ett argument för att det är på det sättet är att vi snabbt vänjer oss vid kvalitetsförbättringar. Att köpa en ny modernare TV upplevs som en tillfällig nyttoökning men så fort man vant sig så försvinner den positiva effekten. Det gör att det blir omöjligt att lägga ihop en lång rad av små upplevda kvalitetsförbättringar till en varaktig ökning av upplevd nytta. Samtidigt är det just det som görs när man mäter kvalitetsförbättringar i KPI. I ekonomisk teori finns stort empiriskt stöd för tesen att vi snabbt anpassar våra förväntningar till nya omständigheter. Ett exempel de flesta nog känner igen är att en lönehöjning bara ger en kortvarig lyckoökning som sedan snabbt försvinner när vi vant oss vid den nya lönen. Det som gäller för enskilda individer gäller naturligtvis också för summan av dem så när ett helt land blir rikare och invånarnas levnadsstandard ökar genom att lönerna stiger snabbare än inflationen så ökar ändå inte den genomsnittliga lyckonivån hos befolkningen. Även det fenomenet har bekräftats av forskningen för ekonomier som befinner sig över en viss nivå för levnadsstandarden.

Sammanfattningsvis är det här med att mäta priser inte helt enkelt. Mätresultaten är i sig osäkra och dessutom är det tveksamt om konceptet inflation kan användas för att besvara den grundläggande frågan om vi över tiden har fått det bättre eller inte.