Världshandeln har uppvisat en explosiv utveckling det senaste dryga decenniet – och dessvärre också en unik nedgång i samband med den globala recessionen 2008-09. Medan den totala handeln nu visar tecken på fortsatt försiktig återhämtning är det uppenbart vem som sitter bakom ratten för den globala handeln: tillväxtekonomierna i Asien. Utvecklingen för resten av världen – t ex. USA, Europa eller Afrika – är positiv men inte på långa vägar när så imponerande som den i Asien.
Sveriges exportsektor har varit – och är i högsta grad fortfarande – en viktig ryggrad i svensk tillväxt och sysselsättning. Exportindustrin har i decennier legat i framkant när det gäller att dra fördelar av världshandelns ökning, en exportutveckling som underbyggts av högkvalitativa och eftertraktade produkter, en gynnsam relativ-prisutveckling och positiva valutaeffekter (devalveringar och undervärderad krona). Så mycket som hälften av vår ekonomi har kopplingar till exportsektorn.
Svensk varuexport till Afrika ligger i dag på måttliga 3 pro-cent varav en tredjedel går till Sydafrika följt av Egypten (0,6 procent) och Nigeria (0,3 procent). I viss mån är detta ganska rimligt mot bakgrund av Afrikas andel av världsekonomin (4 procent). Mer oroande är Sveriges export till Asien, en stor och snabbt växande region. Asien utgör i dag nästa 40 procent av världsekonomin men vår ex-port stannar vid dryga 12 procent med Kina som största exportland på drygt 3 procent av total varuexport.
Konsumtions-, handels- och investeringsmöjligheterna är enorma i många av tillväxtekonomierna i Asien. Beräkningar från OECD/WEF visar att medelinkomstfamiljen i USA/EU i dag står för runt 50 procent av den globala konsumtionen medan Indien, Kina och övriga Asien (exklusive Japan) står för 20 procent. Om trettio år kommer Asien att stå för 70 procent av den globala konsumtionen och USA/EU för bara dryga 10 procent. Låt oss inte vara västerländskt naiva: även asiatiska företag och politiker ser dessa trender och vill självklart maximera avkastningen på hemmaplan mätt i tillväxt, jobb och pengar.
Sverige kan förstås dra fördelar av det faktum att EU:s export till Asien uppgår till drygt 30 procent av total EU-export. Förhoppningen är att den export som i dag går från Sverige till EU (nästan 60 procent av totalen) egentligen har slutdestination Asien och att vi där-med kan ”åka snålskjuts” på Europas vidareexport österut.
Ett alternativ till exportmöjligheten för svenska företag är att ha verksamhet direkt på plats i intressanta tillväxt-ekonomier. I dag har svenska företag enligt våra uppskattningar ekonomiska intressen (direktinvesteringar) i utlandet för ca 4 100 miljarder kronor, vilket placerar Sverige på en minst sagt imponerande 8:e plats i världen (andel av BNP) och på 16:e plats (beloppsmässigt, räknat i US-dollar). Huvuddelen (drygt 70 procent) av investeringarna återfinns i Europa och de genererar en avkastning på 8-9 procent (2011). Investeringarna i Asien utgör bara drygt 5 procent av totalen men ger å andra sidan en avkastning på drygt 22 procent. Investeringarna i Afrika uppgår till 30 miljarder kronor (bara 1 procent av totalen) men ger en avkastning på 16-17 procent.
Avkastningen på svenska direktinvesteringar i utlandet be-döms 2012 ha landat på 220 miljarder kronor (runt fem procent i avkastning). Detta är vinster som antingen återinvesteras i de svenskägda företagen i utlandet eller tas till Sverige för att skapa jobb och tillväxt på hemmaplan – om förutsättningarna är de rätta (tillväxt-, innovations- och skatteklimat). Förra året räknar SCB med att mer än hälften av totalbeloppet, 126 miljarder, stannade i utlandet.
Statistiken som redovisats reser en del frågetecken bl a om den förhållandevis begränsade nivån på direktinvesteringar i Asien mot bakgrund av regionens betydelse för världsekonomin och de avkastningsmöjligheter som finns där såväl i dagsläget och vad som bedöms hända med regionen framöver. I bästa fall kan Sverige även här åka snålskjuts genom ägande i europeiska företag vilka i sin tur har investeringar i företag i andra länder. Men det känns som en ganska skakig strategi.
Det finns två tydliga hot mot en växande världshandel – och därmed för svensk export: protektionism och finansiella regleringar.
Protektionism: De senaste dagarna har G20 – tillsammans med OECD och ILO – åter understrukit behovet av global tillväxt för att få ner en besvärande hög arbetslöshet i många länder. Pressen ökar på regeringar och parlament, också i tillväxtekonomier som står inför omfattande strukturella omvälvningar, att på olika sätt ge nationell industri ”förtur”. I en värld med globaliserade produktionskedjor – och ett förändrat geopolitiskt landskap med nya och oprövade spelare – kan olika handelsrestriktioner bli ett allt mer effektivt ”vapen” även om den egna industrin sannolikt också påverkas negativt av politiken. Om denna risk bedöms som hög och globaliseringen går mot ökad regionalisering och/eller tillväxtekonomierna ”hoppar över” utvecklingssteg och går snabbare fram mot en ökad konsumtion av tjänster, blir det allt viktigare med lokal närvaro för att befinna sig på ”rätt sida”.
Regleringar: Ökade regleringar av de globala finansiella systemen kan motiveras men behöver vägas av mot risken för mer nationella och regionala banker med bantade balansräkningar. Internationella banker kan fylla en viktig funktion i många tillväxtekonomier. De bidrar till att vara dels det banksystem som ännu inte utvecklats, dels underlätta för utländska företag att etablera sig i landet genom olika typer av finansiering. En globalisering av handeln utan en viss globalisering av de finansiella systemen riskerar att ge en haltande och bromsande utveckling för världsekonomin.
Stora krafter är satta i rörelse. De kommer att påverka världshandeln de närmaste årtiondena. Det lär också bli en omtumlande resa när demokratier ska födas, ekonomier rebalanseras och finansiella system byggas. Det gäller att planera klokt och strategiskt både kortsiktigt, medel-fristigt och långsiktigt för att vara på rätt planhalva när saker händer. Flera afrikanska länder har uppvisat viss motståndskraft mot den globala recessionen de senaste åren. Nu ökar tillväxttakten till runt 5½-6 procent. Gradvis blir många länder i Afrika allt viktigare för världsekonomin och för Sverige - i ett långsiktigt perspektiv. Men ur ett rent krasst och snävt ekonomiskt perspektiv vore det dumdristigt av Sverige att släppa fokus på Asien. Det ena utesluter inte det andra och det gäller att se skogen och alla träden. På en och samma gång.