Hoppa till sökfunktionen Hoppa till innehållet

Du behöver använda en annan webbläsare. För att kunna använda våra internettjänster kan du istället använda någon av de här webbläsarna: Apple Safari, Google Chrome, Microsoft Edge eller Mozilla Firefox.

Läs mer om rekommenderade webbläsare

Vartåt pekar den politiska eurokompassen?

Trots vissa framsteg och varningar från ECB-chefen Mario Draghi är det mest sannolika scenariot ändå att eurozonen bara fortsätter ”hanka sig fram”. Det skriver SEB:s chefekonom Robert Bergqvist i Veckans tanke.

ECB-chefen Mario Draghis bitska och smått frustrerade budskap nyligen till eurozonens 17 stats- och regerings- chefer var allt annat än otydligt: bli inte för optimistiska och tolka inte nedgången i till exempel räntor som ett kvitto på att ni kan luta er tillbaka – mycket arbete kvarstår. Visst har enskilda euroländer gjort strukturella och imponerande framsteg, bland annat i att förbättra konkurrenskraften. Men, som även Draghi antyder, det är viktigt att inte luras och berusas av det finansiella lugnet på ytan.

Draghis frustration kan kokas ned till fyra huvudförklaringar. Den blir också ett uttryck för till synes just nu växande politiska spänningar mellan euroländer, och i relationerna till Bryssel. Fram träder bilden av eurozonens rörelse in i sin tredje riktigt stora utmaning efter de finansiella och ekonomiska kriserna (som ännu inte är avslutade): att hålla ihop Europa/unionen politiskt.

  1. ECB:s kraftfulla penningpolitik med bland annat det så kallade OMT- programmet (se förklaringsbox nedan), har inneburit att den politiska beslutskraften i eurozonen tappat momentum. Den politiska tid som köpts, och det manöverutrymme som skapats, har hittills inte utnyttjats optimalt.
  2. ECB:s OMT-program, enligt Draghi ett av de mest framgångsrika penningpolitiska beslut som fattats, kan komma att ifrågasättas av den tyska författningsdomstolen.
  3. Draghi får nu som en av fyra arkitekter till ”Färdplanen för den politiska unionen” (tillsammans med Van Rompuy, Barroso och Juncker) se sig åsidosatt av Tysklands Merkel och Frankrikes Hollande som nu tar egna politiska initiativ.
  4. Den ekonomiska och finansiella utvecklingen är otillfredsställande och utsikterna är, enligt ECB:s senaste bedömning, omgärdade med nedåtrisker.

Tysklands författningsdomstol i Karlsruhe har åter ett stort avgörande i sin hand när det gäller ECB:s penningpolitik, Europas framtid och utvecklingen på finansmarknaderna. Under två dagars diskussion (11-12 juni, beslut meddelas senare i år) ska domstolen överväga och ta ställning till inkommen kritik mot och frågor kring krisfonden ESM och ECB:s OMT-program. Eftersom domstolen redan i höstas gjorde en tydlig fotnedsättning gällande ESM riktas strålkastarljuset denna gång mot ECB.

Kritikerna ser ECB:s OMT-program som en oförsvarbar livlina för stater med ifrågasatt kreditvärdighet. Till en av dess hårdaste motståndare hör Tysklands centralbank Bundesbank som i 29-sidig skrivelse till domstolen hävdat att det ”inte är ECB:s uppgift att rädda stater i kris…eller…nuvarande sammansättning av valutaunionen”. Även om OMT sannolikt var en avgörande faktor hösten 2012 för att rädda eurosamarbetet – och att det därmed kan ses som försvarbart att ECB överträdde sina egentliga befogenheter som centralbank – är kritiken riktig. Flera av grundprinciperna för eurosamarbetet har rent formellt åsidosatts, till exempel ECB:s självständighet (OMT är i dag ett viktigt inslag i finanspolitiska krisuppgörelser även om beslutanderätten ligger kvar hos ECB) och att ECB genom köp finansierar krisländers budgetunderskott/statsskulder.

OMT spelar kanske inte riktigt samma avgörande roll för stabiliteten i eurozonen som under hösten 2012 eftersom en del viktiga ekonomisk-politiska beslut fattats de senaste tio månaderna. Likväl är den en grundpelare och den tyska författningsdomstolen behöver tänka igenom sitt beslut flera gånger för att undvika ny allvarlig eurooro.

Frankrike och Tyskland jobbar tillsammans…

Vid EU-toppmötet för knappt ett år sedan kommunicerades en enig slutsats ut till omvärlden: för att rädda eurosamarbetet behövs en federation av stater. Sedan dess har de konkreta stegen mot den politiska unionen blivit både kortare och långsammare jämfört med på det sätt som den skisserades i dokument i höstas och i Barrosos State-of-the-Union-tal i september 2012. Istället har Tyskland och Frankrike nu på egen hand, inför EU- toppmötet 27-28 juni, lagt fram ett 9-sidigt dokument – en deklaration: ”France and Germany – Together for a stronger Europe of Stability and Growth” (29/5).

Deklarationen är på flera områden vag till exempel när det gäller att öka tillväxten, jobben och investeringarna. Möjligen är skälet att det ska vara ett underlag för diskussion på EU-toppmötet. Däremot föreslås bland annat att Eurogruppens finansministrar ska träffas oftare och att en permanent finansminister utses för eurozonen. Den mest akuta frågan haltar dock, den om att snabbt skapa en fungerande bankunion med en a) gemensam tillsynsmekanism, b) gemensam krislösningsmekanism och c) gemensam insättningsgaranti. Nu senareläggs krislösningsmekanismen och möjligheten att ge direktstöd till banker från krisfonden ESM samtidigt som principen stärks att ge ökat inflytande för nationella myndigheter i frågan om att hantera problem och övervakning av banker. Därmed går Tyskland och Frankrike tydligt emot bland annat EU-kommissionen och ECB. Medan dokumentet verkar gå i tysk riktning vad gäller ekonomisk-politisk övervakning och styrning av andra länder får Frankrike Tysklands stöd att bland annat utreda frågan om en fiskal fond.

Frågan är varför Tyskland-Frankrike gör detta spårbyte från den tidigare lagda ”Färdplanen”? Optimisten menar att utvecklingen av eurosamarbetet nu får en avgörande vitamininjektion. Om någon ska sitta bakom dubbelratten så är det just Tyskland och Frankrike. EU-kommissionen ser därmed ut att få en mer nedtonad roll i utvecklingen av samarbetet, av flera skäl: 1) det råder i dag knappast medvind för centraliserat beslutsfattande; 2) en nedtonad politisk union och ett ökat fokus på bilaterala länderöverenskommelser minskar fokus på nödvändiga fördragsändringar som kan framtvinga folkomröstningar i enskilda länder om både EU-fördrag och nya grundlagar och allt detta kan göra Storbritannien mer samarbetsvilligt; 3) Tyskland vill inte ha för mycket fokus på Bryssel inför förbundsdagsvalet i september; 4) både EU-parlament och EU-kommission hamnar i visst logiskt beslutsmässigt vakuum i och med valet till EU-parlamentet i juni 2014 – en inbromsning som Europa inte har tid med.

…men är ett omaka par

Men Tyskland och Frankrike – liksom Merkel och Hollande – är minst sagt ett omaka par. Tyskland vill ha mer federalism, något som fortfarande lär vara svårt att svälja för franska medborgare. Frankrike å sin sida är i starkt beroende av en partner som har ekonomiska muskler – utan Tysklands balansräkning skulle eurosamarbetet sannolikt ha kollapsat. Växande skillnader i till exempel konkurrenskraft riskerar att underminera det tysk-franska partnerskapet framöver.

Frustrationen påtaglig

Frustrationen i Europa är påtaglig och börjar kännas av också på politisk nivå. Enskilda länder känner sig orättvist behandlade och kan hävda att de senaste årens krisuppgörelser fattats på felaktiga premisser. De har fått stöd i denna uppfattning genom den vindkantring som ägt rum i synen på budgetåtstramningspolitik (i riktning mot mer flexibilitet och fokus på tillväxt) och Internationella valutafonden IMF:s självrannsakande redogörelse och utvärdering av sin egen och EU-kommissionens roll i krishantering i Grekland (att beslut kom för sent, prognoser var för optimistiska och att IMF tvingades se mellan raderna i kreditprövningen av Grekland). Det mesta talar för att EU-toppmötet om några veckor ger magra och politiskt okontroversiella resultat att döma av tidigare agerande och innehållet i den tysk-franska deklarationen. De bedömare som tror att det mest sannolika scenariot för utvecklingen av eurosamarbetet är att ”hanka-sig-fram” får ytterligare stöd för sin analys.