2012-03-15 14:14

Varför följer boräntorna inte längre reporäntan?

Vi startar från början i en av bankernas grundläggande uppgifter - att förmedla kapital mellan dem som vill spara eller investera och dem som behöver låna pengar.

Ifall man leker med tanken att det inte finns några banker – och att den som köper en bostad själv måste hitta en villig person att låna pengar av, så skulle det inte bara handla om att komma överens om räntan – för att kunna sova gott om natten vill låntagaren känna sig trygg med att den som lånar ut pengarna inte plötsligt vill ha dem tillbaka, utan att han eller hon har tillgång till lånet under lång tid – kanske tio, tjugo år eller längre.

- Det är det här som är bankernas roll. Vi förmedlar kapital mellan investerare och låntagare och ser till att det alltid finns en buffert av pengar så att investerarna kan få tillgång till sina pengar när som helst, utan krav på att låntagaren samtidigt betalar igen sitt lån. Vi erbjuder alltså en omvandling av löptider mellan dem som vill investera och dem som vill låna, säger Anders Kvist.

- Därför är vårt sätt att finansiera utlåningen inte heller knuten till varje enskild kredit. Det finns ingen öronmärkning mellan varje krona in och varje krona ut. Det är en del av vår affärsmodell, men det gör det komplext att förklara hur vår råvarukostnad ser ut, säger Anders Kvist.

Obegränsad tillgång till kort upplåning

Det som hände under en lång period av år, mellan år 2000 och 2007 var att det fanns tillgång till ”obegränsade” mängder av kort upplåning till låg kostnad. Detta ledde till att bankerna mer och mer använde sig av möjligheten att finansiera sin utlåning med billig kortfristig upplåning.

- I Sverige innebar det bland annat att bankerna använde den billiga likviditeten för att finansiera bolån och lät kunderna få fördel av det. Det är en pedagogisk utmaning att förklara att bolånen under den här perioden egentligen var för billiga och att vi nu återgår till ett mer realistiskt pris.

Det som hände i spåren av Lehman Brothers konkurs under finanskrisen 2008 var att likviditeten i världens banksystem plötsligt torkade ut. Det skapade enorma risker för bankerna som då plötsligt inte kunde vara säkra på att förnya sin korta upplåning.

- Det blev då uppenbart för alla – såväl för banker som för myndigheter – att bankerna måste öka sin stabilitet, bland annat genom att ta in mer kapital, men också genom att öka sina likviditetsreserver och förlänga sin upplåning.

Förlängd upplåning

Det är detta som har skett och som bland annat slår igenom på bolånemarknaden där bankerna förlänger sin upplåning, även för de bolånetagare som väljer kortare räntebindning.

När det gäller SEB:s bolånestock på cirka 350 miljarder kronor så finansieras den till cirka 100 miljarder kronor med inlåning. Den resterande delen, 250 miljarder finansieras genom att banken ger ut säkerställda obligationer direkt knutna till bolåneaffären, två tredjedelar av dessa ges ut i svenska kronor och en tredjedel i euro.  De som investerar i denna typ av obligationer är försäkringsbolag, pensionsfonder med mera.

Dyrare råvara

Anders Kvist arbetar inom treasuryfunktionen. Den har till uppgift att sköta bankens upplåningsbehov och sedan fastställa internräntan - alltså råvarukostnaden på de pengar som affärsenheterna i sin tur kan använda för utlåning.

- När det gäller bolånen använder vi en enkel princip där vi utgår från den ränta som vi betalar när vi ger ut en säkerställd obligation. Så råvarukostnaden är alltså lika med den kostnad vi har för att låna upp pengar.

- För alla räntebindningar upp till tre år utgår vi från kostnaden för en upplåning i fyra år, vilket är genomsnittet för hela vår finansiering av bolån. För fem- och tioåriga bolån använder vi upplåningskostnaden för fem respektive tio år.

Men, hur fastställer man upplåningskostnaden för bolån med kortare löptider än fem år?

- Vi utgår från kostnaden för en upplåning i fyra år och till det lägger vi kostnaden för att omvandla den fyraåriga räntan till kortare räntor på tre månader, respektive ett, två och tre år. Vi använder en så kallad ränteswap.

Det är alltså upplåningskostnaden för en fyraårig säkerställd obligation plus en ränteswap som bildar bankens upplåningskostnad och som SEB för flera år sedan valde att som första bank redovisa helt öppet på seb.se.

Det som har hänt under hösten är att upplåningskostnaden, det vill säga SEB:s kostnad för att låna upp pengar inte har fallit i samma takt som Riksbankens reporänta.

Varför inte?

- Det beror på att det är olika saker. Den kortfristiga reporäntan har naturligtvis en betydelse för det allmänna ränteläget, men vår långa upplåningsränta styrs av de förväntningar som investerarna har. Eftersom alla banker har förlängt sin upplåning har det också funnits ett stort utbud av säkerställda bolåneobligationer, vilket pressar upp priset på den ränta som investerarna vill att vi betalar.

Räntemarginal

Men upplåningskostnaden är alltså bara själva råvarukostnaden. Det är den internränta som SEB:s kontorsrörelse måste betala för att kunna ha några pengar att låna ut. Ovanpå detta kommer sedan en marginal som ska täcka allt från personal till hyror, kreditrisk, IT-system med mera.

SEB:s marginaler låg stilla under huvuddelen av 2011, men höjdes mot slutet av året.

- Bankerna pressas bland annat av de nya svenska kapitalkraven som påverkar avkastningen till aktieägarna. För att möta detta måste bankerna både öka intäkterna och minska kostnaderna, det gäller såväl för SEB som för andra banker.