Ekonomisk-politiska beslutsfattare från 188 olika länder, bland annat finansministrar och centralbankschefer, samlas i Washington i slutet av veckan för IMF/Världsbankens årliga vårmöte. Även G20-länderna håller ett viktigt toppmöte (18-19/4). Mötena äger rum i en fortsatt besvärlig miljö. IMF-chefen Christine Lagarde konstaterade nyligen att ”krisen har varit lång, bitter och svår”. Vi är inne på sjätte krisåret.
Uppgiften i Washington blir att greppa och förstå hur den nya ekonomiska, finansiella och politiska världen ser ut efter den explosiva globaliseringen 2002-2008 och den därpå följande globala finansiella och ekonomiska krisen. Att försöka dra ut trender utan att egentligen veta var vi står i dag riskerar att leda oss i fel riktning in i framtiden.
Hur mår egentligen världsekonomin? Madame Lagarde ställer frågan och ger själv svaret: vi har en komplex mosaik av förbättrade globala finansiella förhållanden som ännu inte har överförts till förbättringar i den reala ekonomin samtidigt som vi ser nya risker medan de gamla finns kvar. Centralbanker hyllas överlag av IMF. De har skapat en syretillförsel och andrum för politiskt beslutsfattande. Mellan raderna finns dock en stor portion osäkerhet; vilka är egentligen riskerna med rådande centralbankspolitik?
Angelägenhet för hela världen
Japans ekonomiska politik – och nu senast penningpolitiken – är i högsta grad en angelägenhet för hela världen. Dels för att den måste lyckas tillväxtmässigt – Japan är ändå världens tredje största ekonomi. Dels för att den får finansiella effekter – såväl positiva som negativa – på flera länder. Bank of Japans politik lär därför bli en av huvudfrågorna på flera toppmöten i Washington.
De finansiella effekterna av Japans nya penningpolitik har hittills varit ”aggressivt” positiva. Tokyobörsen har stigit med runt 50 procent på ett halvår (det vill säga från tidpunkten då förväntningarna började stiga på ett regeringsskifte och en ny penningpolitik). Under samma period har en 10-årig japansk statsobligationsränta fallit från runt 0,8 procent till 0,6 procent medan yenen tappat cirka 25 procent i värde (mätt i effektiva termer). Detta är sannolikt effekter som också överraskat premiärminister Abe.
Ingen kritik från omvärlden
Det är intressant att notera en i stort sett fullständig avsaknad av kritik från andra länder. När till exempel USA valde att ta nya expansiva steg i slutet av 2012 kom kritiken omedelbart, inte minst från olika tillväxtekonomier. Dessa såg Fedpolitiken som ett dolt valutakrig. I viss mån har de rätt enligt vissa Fedsstudier. Dollarn har tappat i värde som en direkt effekt av okonventionell politik. Men Feds försvar har varit att det som är bra för USA:s ekonomiska utsikter också är bra för världens tillväxt.
Sannolikt finns insikten från till exempel länderna inom G20 att Japan behöver en kickstart för att snabbt komma på benen. Därtill kan läggas att dels Japan inte agerar via centralbanken för att försvaga yenen (sälja yen), dels att yenen fortfarande förefaller övervärderad med runt 10-15 pro-cent. Misslyckas politiken kan Japan bli en ekonomisk och finansiell huvudvärk för världen inom bara ett par år; läs gärna Veckans tanke: Kan Abenomics göra en japansk svart svan vit?, 24 februari 2013. (länk till höger)
Inflationen ska upp
I korthet går Bank of Japans nya politik ut på att ränteläget – såväl nominellt som realt – ska förbli förutsägbart lågt samtidigt som inflationen ska upp. Genom omfattande köp av statsobligationer med löptider på ända upp till 40 år ska centralbankens så kallade monetära bas fördubblas. Köp av statspapper med så lång löptid kan knappast tillskrivas ett behov att förbättra penningpolitikens verkningsgrad (transmissionsmekanismen) utan blir en ren och skär finansiering av Japans statsskuld. Politikens uppgift är också att höja inflationsförväntningarna och indirekt försvaga yenen för att därmed hjälpa exportindustrin att höja löner och konsumtion.
En svagare yen ”köper” Japan politisk tid. Just nu sker två saker som ger tid och manöverutrymme. För det första stimuleras exportindustrin. Överskottet kan användas på två sätt; lönerna kan höjas och öka privat konsumtion och/eller överskottskapitalet kan investeras i olika tillgångar i utlandet (ett buffertsparande som kan behöva tas i anspråk i framtiden på grund av åldrande befolkning). För det andra förstärks Japans redan gigantiska förmögenhet placerad runt om i världen. Japans utlandstillgångar uppgår i dag till runt 600 000 miljarder yen. Yenens försvagning har hittills gjort att Japans förmögenhet har vuxit, grovt räknat, med hela 150 000 miljarder yen (1 500 miljarder dollar) på bara sex månader.
Japanska investerare i räntepapper måste nu räkna med att tillgångarna krymper i värde framöver – om premiärminister Abe lyckas med sin politik. Om den nominella långa statspappersräntan kan stabiliseras kring 1 procent samtidigt som inflationen når Bank of Japans nya mål på 2 procent blir den reala avkastningen -1 procent i genomsnitt per år de närmaste tio åren. Sannolikt är Abes strategi att den negativa effekten på ränteinnehavet för hushåll och pensionsbolag delvis kan kompenseras av stigande aktiekurser.
Detta innebär samtidigt att japanska investerare lockas att göra placeringar i utländska räntepapper. Det är dock vanligt förekommande att globala ränteportföljer valutasäkras. Det innebär att effekten på yenen uteblir när en japansk investerare lägger placeringen utomlands. Däremot uppstår en nedåtpress på andra länders långräntenivåer. Anekdotisk information visar också ett ökat japanskt intresse till exempel för nordiska räntemarknader.
Det faktum att Japans centralbank ökar sitt innehav av statspapper är stabiliserande för det finansiella systemet. Stigande nominella räntor, som en möjlig effekt av Bank of Japans förhoppningsvis inflationsdrivande penningpolitik, riskerar att ge värdetapp i bankers och pensionsbolags ränteportföljer. En marknadsvärdering av portföljen skulle periodvis kunna leda till behov av kapitaltillskott även om obligationerna hålls till förfall.
Bank of Japan tar riskerna
Återigen är det således bättre att centralbanken kliver in och tar över både kreditrisk och marknadsrisk – under en viss tid. De unika egenskaperna hos en centralbanks balansräkning gör att man har en nästintill obegränsad kapacitet att härbärgera risk. Skulle därtill förluster uppkomma har Bank of Japan möjligheter att hantera dessa på ett helt annat sätt än pensionsbolag, hushåll och banker.
Samma resonemang kan föras vad gäller utsikterna för negativ real avkastning. Det är bättre att Bank of Japan tar ”smällen” än att till exempel framtida pensioner eller hushållens och företagens finansiella förmögenhet krymper.
Japan är mycket långt ifrån ”målgång” trots de positiva värdeförändringar som har uppstått de senaste månaderna. Abe-administrationen måste lyckas med tre saker:
- Japanska löner måste stiga
- Framtidstron bland hushåll och företag måste snabbt återvända
- Det behövs en strukturpolitik som adresserar och hanterar en snabbt åldrande befolknings negativa inverkar på till exempel arbetskraft, offentliga finanser och landets totala sparande
Finns anledning till skepsis
Premiärminister Abe gör tappra försök men frågan är om han lyckas att uthålligt få parlamentet med sig. De senaste två decennierna, efter krisens utbrott, har hela 17 olika premiärministrar passerat revy. Det ger anledning till skepsis.
Kommer Japan att lyckas med sin politik? Effekten så här långt innebär att landet har köpt sig mer tid – och att det finns en global acceptans för detta. Japans finansiella buffertar har stärkts på ett anmärkningsvärt sätt. Bank of Japan har samtidigt klivit in och accepterar en ökad koncentration av risk på sin balansräkning. Världen säger JA till Japans politik eftersom det brådskar att skapa lyftkraft i världens tredje största ekonomi. Att därtill Bank of Japans ”penningtryckeri” trycker ned globala räntor är något som knappast skapar protester i USA eller Europa.