2014-12-08 14:37

Ny rollfördelning skapar dilemma för Riksbanken

Den ekonomiska politiken i Sverige är onekligen inne i en dramatisk period. Lite i skymundan av budgetdramatik och regeringskris håller nya positioner på att formeras när det gäller relationerna mellan penningpolitik, makrotillsyn och finansiell stabilitet. Det skriver SEB:s prognoschef Håkan Frisén i sin Veckans Tanke idag.

I protokollet från Stabilitetsrådets möte i november framgår tydligt att en klyfta har öppnats mellan Riksbanken å ena sidan och regeringen och dess myndigheter å den andra. Finansdepartementet, Riksgälden och Finansinspektionen deklarerade att man nu vill gå försiktigt fram när väl amorteringskravet på nya bolån lanserats.

Riskerna för att den sköra ekonomiska återhämtningen hotas anses vara för stora. Riksbanken betonar däremot behovet av ytterligare åtgärder för att dämpa uppgången i hushållens skuldsättning.

Eftersom det är Finansinspektionen som har sista ordet inom makrotillsynen innebär det att det nog lär dröja innan vi får se nya åtgärder på detta politikområde.

Riksbanken i en ny situation

Den nya situationen reser onekligen en rad frågor och det är inte helt lätt att överblicka alla konsekvenser. Att huvudansvaret för makrotillsynen, efter en lång period av utredning och beslutsvånda, till slut hamnade hos Finansinspektionen gör att frågor kring den finansiella stabiliteten i hög grad flyttas från Riksbanken till regeringen.
Debatten om Riksbankens avvägningar mellan inflationsmål och finansiell stabilitet har varit intensiv på senare år. På samma sätt kan man nu hävda att regeringen kommer att ställas inför målkonflikter när det gäller hur den finansiella stabiliteten ska vägas mot andra ekonomisk-politiska ambitioner.

För de finansiella marknaderna är ändå Riksbankens agerande i den nya situationen det som är mest intressant. Riksbanken har det senaste halvåret tvingats prioritera upp kampen för att försvara inflationsmålets trovärdighet.

Tidsmässigt har detta råkat sammanfalla med regeringens beslut att inte ge Riksbanken huvudansvaret för makrotillsynen. En ganska vanlig tolkning har varit att Riksbanken tappat legitimitet för sin ambition att väga inflationsmålsuppfyllelse mot riskerna för ökade finansiella obalanser. Men detta är inte självklart. Visserligen har ansvarsfördelningen för politikområdet makrotillsyn klarlagts, men det hindrar inte att det ekonomisk-politiska målet om finansiell stabilitet är en gemensam angelägenhet för regering, myndigheter och Riksbank. Detta är till och med reglerat i riksbankslagen.

Det är dock inte helt enkelt att tolka hur Riksbanken nu ser på saken. Man lägger idag stor kraft på att försvara sig mot anklagelserna om att penningpolitiken varit alldeles för stram. Kritiken, såväl från ledande amerikanska ekonomer som på hemmaplan, har varit hård och i flera avseenden klart onyanserad.

När vice riksbankschef Per Jansson i förra veckan i ett tal bemötte kritiken betonade han att räntehöjningarna 2010 och 2011 i huvudsak grundat sig på prognoser på inflation och resursutnyttjande och bara till en mindre del på ambitionen att dämpa uppgången i bopriser och skuldsättning. Samtidigt är det tydligt att Jansson står fast vid den syn han utvecklade i ett tal i juni att penningpolitiken i princip bör ”luta sig mot vinden” och försöka motverka att obalanser byggs upp.

Förste vice riksbankschef Kerstin af Jochnick hävdade å sin sida i ett tal i fredags att riskerna för att stigande bopriser utgör ett hot mot ”realekonomin och den finansiella stabiliteten”. Hon drar därför slutsatsen att ”åtgärder inom andra politikområden är nödvändiga”.


Inflationsmålspolitiken rimlighetstestas


Det är sannolikt att inflationsförväntningarna fortsätter att falla och att Riksbanken inom en ganska snar framtid kommer att behöva justera ned sina inflationsprognoser. Då kommer man att ställas inför skarpt läge. Ska man sänka reporäntan till negativt territorium och/eller genomföra okonventionella åtgärder samtidigt som man i ganska dramatiska ordalag efterlyser åtgärder från Finansinspektion och regering som mildrar effekterna av den låga räntenivån?

Situationen blir än mer tillspetsad eftersom Riksbanken med stor säkerhet vet att ropen på hjälp inte kommer att hörsammas. Därtill kommer att kreditmarknaden i utgångsläget fungerar bra och att ekonomin uppvisar en ganska stark tillväxt i BNP och sysselsättning.

Vår bedömning är att tröskeln kommer att vara hög för Riksbanken att gå vidare med okonventionella stimulanser. Men det är tydligt att rimligheten i inflationsmålspolitiken nu kommer att testas på ett sätt som knappast skett i något annat land. Att detta sker i en situation med en oprövad rollfördelning inom den ekonomiska politiken och med en Riksbank i tydlig försvarsställning gör inte situationen lättare.