2014-12-01 09:59

Många vinnare, få förlorare på att rädda Löfven

Även om Sverigedemokraterna i veckan beslutar sig för att försöka fälla regeringens budget är en regeringskris osannolik. Det mest sannolika är en förhandlingslösning där några Allianspartier ingår. Det spår SEB:s chefstrateg Johan Javeus i Veckans tanke.

På onsdag är det (kanske) dags för den ödesdigra budgetomröstningen. Sverigedemokraterna har i det längsta hållit alla på sträckbänken kring om de ska försöka fälla Löfvens budget. Huruvida hotet är verkligt eller inte är det bara SD som vet. Fortfarande finns flera logiska argument till att SD i slutänden väljer att följa praxis och bara rösta på sitt eget budgetförslag. Men om hotet skulle visa sig vara skarpt och SD i morgon meddelar att man kommer att försöka fälla budgeten behöver det ändå inte gå så långt som till en regeringskris. I det läget är det mest sannolika att Stefan Löfven skjuter på budgetomröstningen och inleder förhandlingar med några av Allianspartierna. Och det finns anledning att tro att jordmånen för kompromisser är god i båda läger eftersom alla helst vill undvika en regeringskris så kort efter valet.

Ett skäl för det är att en regeringsombildning inte lär resultera i någon annan regeringskonstellation än den nuvarande rödgröna. Miljöpartisterna är mycket angelägna om att få ingå i regeringen men ännu viktigare är att det då skulle vara uppenbart för alla att det är SD som dikterar villkoren för vilka partier som får sitta i regeringen. Att SD först går ut och säger att det är ”skadligt för Sverige att ha miljöpartister i regeringen” och sedan framkallar en regeringskris som leder till att MP petas är nog ett scenario alla övriga riksdagspartier vill undvika. Allianspartierna har å sin sida ställt in sig på att sitta i opposition och vill lika lite som regeringen riskera en situation som slutar med ett osäkert extraval. Det pågående partiledarbytet och översynen av partiets politik gör Moderaterna dåligt förberett för en ny valrörelse just nu. En förhandlingslösning blir inte mindre sannolik av att många skulle tjäna på den.

Flera vinnare, få förlorare

Allianspartierna skulle naturligtvis framstå som de största vinnarna på en förhandlingslösning. De får igenom ett antal konkreta eftergifter från regeringen i utbyte mot att släppa fram budgeten. Priset de betalar är lågt eftersom en Alliansbudget, även om den med SD:s hjälp skulle röstas igenom i riksdagen, i praktiken ändå inte kommer att bli verklighet med mindre än att det hålls ett extraval som resulterar i ett nytt parlamentariskt läge där Alliansen har tillräckligt stöd för att bilda regering.

Regeringen blir förlorare men får se det som priset för att kunna sitta kvar. Dessutom är en uppgörelse med Alliansen inte helt utan fördelar även för S och Mp. Idag finns ett antal ”surdegar” som regeringen har svårt att hantera på grund av interna åsiktsskillnader. Bromma, Förbifarten, kärnkraften är några exempel. En hotande regeringskris kan bli ett gyllne tillfälle att bli av med några av dessa utan att någon för den skull helt behöver tappa ansiktet inför sina väljare. Det mesta är förlåtet om man i ett ”skarpt läge” är tvungen att kompromissa för att säkra regeringens överlevnad.

Ett scenario där regeringen gör upp med Alliansen skulle faktiskt inte heller vara helt oangenämt ens för SD som trots att de stått utanför själva förhandlingarna ändå med trovärdighet kan hävda att eftergifterna från regeringen aldrig hade kommit till stånd om det inte varit för deras hot om att fälla budgeten.

Utsikter för framtida budgetlugn?

Blickar vi framåt, så finns naturligtvis en gräns för hur många nederlag och eftergifter en rödgrön regering kan acceptera. För att citera en tidigare statsminister så är (åtminstone i längden) ”inga statsrådsposter så åtråvärda att man är beredda att dagtinga med sitt samvete”. Trots att regeringen säkert kommer åka på många nederlag i olika frågor om den överlever ända till 2018 så kommer antagligen budgetomröstningarna bli lättare. Flera av Allianspartierna har redan tydligt indikerat att de kommer att föra en mer självständig partipolitik framöver och att Allianssamarbetet sätts på sparlåga. För små oppositionspartier är medieutrymmet klart begränsat och de måste därför satsa mycket mer på att profilera sig själva. Det mesta talar därför för att Allianspartierna kommande år väljer att lägga fram egna budgetar och med så många olika förslag kommer SD inte kunna utnyttja sin vågmästarställning.