2014-03-03 09:45

Högre skatter – nyckeln till globalt tillväxtlås?

Prognosmakare verkar fortfarande vara hyggligt eniga i synen att den globala återhämtningen tar fler steg – ibland lite trevande – upp på fastare mark. Men osäkerheten spökar fortfarande ljudligt i kulisserna. Ta till exempel G20-kommunikén. Den publicerades efter toppmötet mellan världens tyngsta finansministrar och centralbankschefer för halvannan vecka sedan. Där blandas en försiktig optimism med en uppenbar rädsla för nya bakslag och deflation. Strålkastarljuset riktas därför mot två fenomen som vid närmare granskning kan kopplas ihop: stagnation och frågan om behovet av aktiv skattepolitik.

Mellan raderna i G20-kommunikén framträder en oro för en långvarig period med låg tillväxt (sekulär stagnation) som motiverar G20-satsningar på både privata och offentliga investeringar med målet att lyfta global tillväxt med cirka 2 000 miljarder dollar kommande fem år. Nya Fed-chefen Yellen är uppenbarligen inte heller helt övertygad om att, enligt uttalanden nyligen, det bara är vädereffekter som sätter negativa tillväxtavtryck i USA-data. Japan visar också vissa tecken på att tappa växt, trots ett kraftfullt ”Abenomics”. Flera tillväxtekonomier, däribland Kina, bromsar och i Europa ger ECB-chefen Draghi svar nu i veckan om eventuellt nya åtgärder – vilka vi tror kommer – för att få igång en uthållig återhämtning i Europa.

Flera krafter bakom fortsatt svag återhämtning

Att tillväxten inte lyfter som önskat har flera förklaringar. Vissa länder, till exempel i Europa, brottas fortfarande med den giftigaste av lågkonjunkturer, balansräkningsrecession. Den innebär bland annat att alltför stora skuldstockar behöver bantas vilket minskar den ekonomiska politikens verkningsgrad. Och historiska erfarenheter visar att det normalt tar 7-8 år att komma tillbaka till ett mer normalt läge – tiden behövs för att läka balansräkningssåren. Men ekonomer tar ett djupare grepp om frågan och tvistar om andra faktorer som kan ligga bakom den syrefattiga till-växten och återhämtningen men ”juryn är fortfarande ute för överläggningar”. Den ena skolan hänvisar till kronisk efterfrågebrist. Det betyder i praktiken att det nya tillväxt-normala innebär att den ekonomiska aktiviteten inte går tillbaka till nivåerna som rådde före den globala recessionens utbrott. De menar också att det behövs mer ekonomisk-politisk stimulans för att få fart på tillväxten och undvika ett betydligt värre ekonomiskt utfall framöver.

Den andra skolan tar sin utgångspunkt i att den globala recessionen och/eller demografiska krafter har minskat produktionsapparatens storlek. Recessionens längd och djup kan ha gjort arbetskraft och produktionsanläggningar obsoleta. En åldrande befolkning gör också att – allt annat lika – produktionsmöjligheterna minskar. Här visar både Japan och USA de tydligaste tecknen på minskande arbetskraftsutbud men flera länder har påverkats, eller kommer att påverkas, inom en mycket snar framtid. Den förda ekonomiska politiken, framför allt penningpolitiken, har varit viktig för underlätta en reparation av hushålls, företags och bankers balansräkningar efter den finansiella krisen genom att vända huspristrender och lyfta aktiekurser till högre nivåer. Men tvivlen kvarstår: har politiken skapat ”riktig” tillväxt i dag och för framtiden?

Skattepolitiken i nytt ljus?

Internationella valutafonden IMF, som spelar en central roll för globalt samarbete och tillhandahåller analyser och förslag för bland annat G20, har på olika sätt varit tonsättande i debatten kring omprövningar av den ekonomiska politiken. Behovet att tänka om och pröva nytt kan ses som ett resultat av den kraftfulla globaliseringen, den djupa globala recessionen, introduktionen av euron, den förda krispolitiken, kanske framför allt inom det monetära området, och den i dag höga offentliga skuldsättningen i många länder. Till exempel publicerade IMF rapporten ”Beskattningstider” (okt) med bland annat förslag på förmögenhetsskatt på 10 procent för hushållen i eurozonen. Tyska centralbanken Bundesbank har vädrat liknande åsikter tidigare i år. På julafton förra året offentliggjordes en IMF-rapport med budskapet att det är naivt att tro att enbart tillväxt och inflation kan lösa det offentliga skuldproblemet och att till exempel en skuldrekonstruktion istället måste övervägas. Och nyligen kom nya IMF-slutsatser: det finns inga egentliga negativa tillväxteffekter av omfördelningspolitik och att en politik som utjämnar ekonomiska skillnader går hand i hand med en utveckling som ger högre och mer varaktig ekonomisk tillväxt.

Ytterligare en viktig pusselbit inom skatteområdet är att G20-länderna försöker utveckla samarbetet om hantering av skatter i en ny globaliserad ekonomi. Det handlar bland annat om utbyte av information om skatter i syfte att minska möjligheten för individer och företag att genom kreativ och ”geografisk” bokföring undgå att betala skatt.

Olika policypusselbitar kan således läggas till bilden som antyder en renässans för, och syn på, skatteverktyget som viktig nyckel till det globala tillväxtlåset. Skatteverktyget har normalt sett flera uppgifter, till exempel att finansiera välfärd, att påverka olikheter i inkomster/förmögenhet mellan hushåll och generationer, att finansiera statsskulder och att påverka konsumtions- och produktionsmönster.
Den förda ekonomiska politiken har alltså varit viktig för att reparera finansiella balansräkningar. Men tvivlen kvarstår och drar oss tillbaka till oron för stagnation och hur risken för den ska kunna minimeras: har den ekonomiska politiken redan lagt grunden för tillväxt framöver eller måste mer göras för att få upp den globala tillväxten?

I USA får vi gå tillbaka till 30-talet för att hitta en lika skev inkomstfördelning som den som råder i dag. Den riskerar att öka sociala spänningar speciellt i länder med en fortfarande hög arbetslöshet. Den förda krispolitiken med stigande tillgångspriser riskerar också att ge sämre tillväxtutslag då hushåll med bättre ekonomiska förutsättningar tenderar att ha lägre konsumtionsbenägenhet än till exempel låg- och medelinkomsttagare som får ökat finansiellt utrymme.

Högre skatter – till vilken nytta egentligen?

Syftena med nya eller höjda tillgångsskatter och ökad progressivitet i inkomstskatteskalor i flera länder är flera. Dels är den offentliga skuldsättningen besvärande hög och begränsar möjligheterna till en finanspolitik som kan ge både stöd till hushåll som har hög konsumtionsbenägenhet och skapa utrymme för infrastruktursatsningar. Dels kan den offentliga skulden bringas ned till mer hållbara nivåer som ger en mer förutsägbar politik på längre sikt, vilket oftast gynnar investeringar och konsumtion och därmed tillväxt. Dels blir skatter ett verktyg att minska risken för ökande sociala och politiska spänningar, speciellt i länder med hög arbetslöshet.

Världsekonomin fortsätter att brottas med utmaningen att tillväxten framöver riskerar att hamna på betydligt lägre nivåer än vi är vana vid. Samtidigt har tillväxten i finansiella tillgångspriser varit kraftigt positiv, inte minst vad gäller aktier. Men utväxlingen har överlag hittills varit relativt svag mellan den förda (penning)politiken och ekonomisk tillväxt och nya jobb. Av det skälet finns det förståelse för att skatteverktyget vinner terräng i internationella diskussioner och policydebatter, speciellt om slutsatsen är att det i alla all inte ger sämre tillväxt. Men onekligen är det ett högt spel man kan komma att spela. Förändrade skatter risker att skapa mindre förutsägbarhet om framtiden och ökad otydlighet om ekonomisk-politiska spelregler. Det riskerar i sin tur att ge sämre utsikter för en investeringsdriven återhämtning.