Många delar slutsatsen att världen – stater, hushåll, företag – överlag var i ett alltför skuldsatt tillstånd strax innan utbrottet av den globala recessionen 2008-2009. Många har även en bild av att den globala skuldsättningen minskat de senaste åren. Men faktum är att det är precis tvärtom: världen har satt nya skuldrekord.
De senaste fem åren har den totala skuldbördan, enligt BIS-statistik, ökat med 35 procent eller 35 000 miljarder dollar till totalt 135 000 miljarder dollar för kretsen av länder inom G20. Statistiken redovisas exklusive den finansiella sektorn och visar att stat, hushåll och företag alla ökat sin skuldsättning under perioden 2007-2012. Ökningen överstiger därmed tillväxten i nominell BNP för samma period och innebär att den totala skulden för dessa tre sektorer nu uppgår till 190 procent av global BNP.
Drivkrafterna är flera bakom skuldökningen fram till och med 2007. Priset på pengar var tillbakapressat tack vare centralbankernas generella lågräntepolitik. Samtidigt växte sig förhoppningarna allt starkare hos olika samhällsaktörer, inklusive centralbanker och politiker, om ”Superkonjunkturens födelse”; det vill säga den bästa och mest optimala av alla världar med hög, stabil och förutsägbar ekonomisk tillväxt och låg inflation. Det gav bilden av en miljö med mindre risker och en situation som möjliggjorde högre såväl offentlig som privat skuldsättning. Lägg därtill skapandet av euron, som i denna upplevt positiva riskmiljö satte viktiga varningssignaler ur funktion, och den globala skuldbördan 2007 var ett faktum.
Drivkrafterna är flera också bakom den 40-procentiga skuldökning som ägt rum de senaste fem åren. Den globala recessionen avslöjade brutalt länder med underliggande svaga statsfinanser (strukturella budgetunderskott). Den svaga konjunkturen tvingade också fram stora finanspolitiska stödpaket. Inom G20 står den offentliga sektorn för runt 55-60 procent av skuldökningen på 35 000 miljarder dollar. Men priset på pengar har varit fortsatt lågt och av olika skäl motiverat också företag att öka sina skulder (35 procent av global skuldökning). Att offentlig skuldsättning stiger är egentligen ganska rimligt för att möjliggöra en samtidig skuldsanering inom privat sektor. I praktiken visar data, generellt sett, att detta dock inte ägt rum.
När det gäller frågan om besvärande hög offentlig skuldsättning bland världens länder är det viktigt att komma ihåg att antalet är begränsat. IMF har identifierat bara 10 av världens länder som är i stort behov av att få ned sin offentliga skuld: Japan, USA, Storbritannien samt sju euroländer (Frankrike, Italien, Spanien, Belgien, Grekland, Portugal och Irland). Dessa länder står å andra sidan för cirka 40 procent av världsekonomin. Skälen till att få ned skulden är att underlätta för till exempel företag att få access till globala kreditmarknader, skapa förutsägbarhet och stabilitet kring den ekonomiska politiken och bygga beredskap för en åldrande befolkning och nya finanspolitiska kriser.
En uppenbar fråga infinner sig: om världen är mer skuldsatt än någonsin, vem finansierar alla dessa skulder? Ett första angreppssätt är att fastställa om ett land kan finansiera sina skulder på egen hand. Pensions- och försäkringsbolag har ofta både kort- och långfristiga behov att placera pengar. Därtill kan industriföretag som sitter på överskottslikviditet efterfråga investeringsalternativ. De senaste åren har även centralbanker tillkommit som viktiga, i vissa fall avgörande, finansiärer av den statliga skulden.
När alla sparbalanser ”clearats” inom ett lands gränser kan fortfarande ett sparöverskott/underskott uppstå (bytesbalansen). Det behöver då ”clearas” på global nivå. Det är då vi hittar världens spargrisar och som finansierar den globala skuldökningen. På pallplats hittar vi i dag Kina, Tyskland och Saudiarabien (Sverige återfinns på 13:e plats).
En viktig slutsats är att den skuldsanering som många eftersökt ännu inte har ägt rum på global nivå; utvecklingen har i så måtto gått i fel riktning. Ett rekordhögt skuldberg gör sektorer, länder och världsekonomin sårbar för stigande räntor, ny finansoro, politiska kriser, nya konjunkturnedgångar samt åldrande befolkning. Därför återstår mycket arbete att skapa både ekonomisk och finansiell global stabilitet.