2012-10-26 13:00

ECB:s ingripande minskar problem vid eurokollaps

Utgångspunkten är att en centralbanks balansräkning är unik på många sätt. En centralbank kan inte bara skapa obegränsat med pengar. Den kan också absorbera obegränsat med oönskad marknadsrisk (kreditrisk, ränterisk, valutarisk, aktierisk, likviditetsrisk) i det finansiella systemet, den kan bedriva sin verksamhet med negativt eget kapital (om förlusterna slår till), och den kan skriva av förluster under 50-100-åriga tidsperioder vilket inte är möjligt för ett privat företag.

Kontroversiellt agerande

Detta är självklart inte ett okontroversiellt agerande och det slår an en stark doft av ”moral-hazard”-problem; aktörer inom både privat och offentlig sektor tar inte fullt ut ansvar för sina handlingar, låter någon annan ta hand om problemen och fortsätter med ett osunt agerande som skapar problem i det längre perspektivet. Men ibland handlar det om att hitta den väg ut som ger minst förluster och osäkerhet och mest stabilitet och snabbaste läkningsprocesser för det ekonomiska och finansiella systemen. 

Riksbanken tog i anspråk i storleksordningen 250 miljarder kronor i försvaret (valutainterventioner) av den fasta växelkursen hösten 1992. Svensk ekonomi stod inför ett accelererande förtroendeproblem. De första större utflödena av kapital skapades inte av utländska aktörer. De uppstod istället när svenska företag reducerade sin valutarisk som ökat kraftigt i anslutning till omfattande skuldsättning i utländsk valuta (så kallade korglån som investerades i svenska räntepapper). Sveriges taktik var under många år att finansiera löpande underskott i handeln med omvärlden genom högräntepolitik, utländsk skuldsättning och förhoppningar om att fastkurspolitiken skulle hålla.

Sett i backspegeln var sannolikt de gigantiska kronköpen på 250 miljarder kronor väl investerade pengar. Genom att lyfta av valutarisk från den privata sektorn (läs: stora exportföretag) och lägga den på Riksbankens balansräkning minskade också de potentiella problemen för bland annat företagssektorn vid devalvering av kronan. Vid ett eventuellt kronfall skulle företagens skuldsättning ha ökat och i vissa fall gjort dem insolventa och konkursmässiga. När kronan började flyta den 19 november 1992 tappade den 20 procent i värde. Tappet fortsatte 1993-95. Istället för en ökad skuldbörda kunde exportföretagen dra fördelar genom stärkt konkurrenskraft i en internationell konjunktur på väg upp. Riksbanken var den aktör som hade kapaciteten att hantera den stora valutarisken. 

Koncentration av risk

Under eurokrisens nu snart treåriga historia har ECB och det europeiska centralbankssystemet kommit att spela en allt större roll för att stabilisera systemet och skapa politiskt handlingsutrymme. ECB:s okonventionella politik innebär också en koncentration av risk hos en aktör som alltså har kapacitet att bära stora risker och förluster i händelse av ett möjligt framtida eurosammanbrott. 

ECB:s förmånliga treårslån (LTRO) har till exempel till stor del utnyttjats av krisländers banksystem, påhejade av de politiska systemen. Nationella statsskulder har således i ökad utsträckning landat i – och koncentrerats till – nationella banksystem. Konkurrenskraftsskillnader (ULCs) mellan euroländer skapar bytesbalansunder- och överskott. Om privata investerare inte vill bära motpartsrisken hanteras finansieringsobalanser istället i Europas Target 2-system (alltså mellan länder genom deras centralbanker). ECB:s senaste aviserade köpprogram OMT av krisländers statsobligationer innebär även att risk lyfts in på ECB:s balansräkning.

ECB:s agerande med olika verktyg är således – medvetet eller inte – ett sätt att kapsla in statspappersrisken i eurozonen. Lägg därtill nya regelverk/krav på finansinstitut som uppmuntrar ”Nord” i eurozonen att ha lägre risk mot ”Syd”. Det gör att problemen i allt större utsträckning koncentreras till en geografiskt begränsad yta. Det ökar motståndskraften och minskar spridningsrisken vid ett vid sammanbrott av eurosamarbetet. Notera att de stora fordringar (läs: Bundesbank) som enskilda centralbanker har mot det gemensamma Target 2-systemet lätt kan omvandlas till att bli en del av en traditionell valutareserv, vid en återgång till 17 nationella europeiska valutor.

Slutsatsen blir att ECB i dag har tagit steg som innebär att man tänjt på sitt mandat och sitt uppdrag. Samtidigt är det en välkommen utveckling att koncentration av risk nu sker till en aktör (centralbankssystemet) som mäktar med stora utmaningar – om det plötsligt händer…