2014-10-20 11:23

Budgetproposition med många kompromisser

Regeringens kommande budget klarar sannolikt omröstningen riksdagen.  Men på lite längre sikt behöver svensk politik ett mer organiserat blocköverskridande samarbete i riksdagen eller till och med i regeringen. Det skriver SEB:s prognoschef Håkan Frisén i Veckans Tanke.

Tempot i de politiska processerna har varit högt under den dryga månad som gått sedan valet den 14 september. Regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet har visat en tydlig beslutsamhet när det gäller att desarmera politiska konflikthärdar. Det gäller till exempel områden som energi- och försvarspolitik samt vinster i välfärden. Tekniken har ofta varit att hänskjuta frågorna till olika former av utredningar eller presentera ställningstaganden där det finns utrymme för olika tolkningar. Därmed kan partiernas regeringsföreträdare i hög grad undvika interna svekdebatter på kort sikt.

När det gäller det ekonomiskpolitiska ramverket har regeringen redan gjort flera viktiga ställningstaganden. Man har deklarerat en målsättning om att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Regeringens sätt att formulera arbetslöshetsmålet tydliggör att man själv tar ansvar och inte har för avsikt att initiera några förändringar i Riksbankens uppdrag. Tidigare uttalanden från ledande S-politiker, bland andra statsminister Stefan Löfven, har tidigare skapat viss oklarhet på den fronten. Att målet sätts så långt fram i tiden gör att det knappast får någon större inverkan på finanspolitiken de närmaste åren. Om konkreta åtgärder för att nå målen dröjer kommer det dock att bli ett tacksamt angreppsmål för oppositionen. Debatten om att den öppna arbetslösheten inte ger en heltäckande bild av arbetsmarknadsläget och att den är möjlig att pressa ned genom offentligt finansierade jobb samt ökade sjukskrivningar och förtidspensioneringar kommer säkert också att blossa upp igen.

Anmärkningsvärt dystert från finansministern

Finansminister Magdalena Andersson har deklarerat att målet om ett överskott i de offentliga finanserna motsvarande 1 procent av BNP inte kommer att uppnås under mandatperioden. Andersson pekar också på att demografiska faktorer gör att målet inte heller på längre sikt är speciellt lämpligt. I praktiken innebär detta att målet blir irrelevant. Att en sådan förändring förr eller senare skulle ske har SEB:s ekonomer sett som sannolikt de senaste åren. Det är dock lite anmärkningsvärt att finansministern beskriver det ekonomiska läget i mycket dystra termer och anför detta som ett argument för förändringen av överskottsmålets tillämpning. I agerandet kan man spåra tydlig inspiration från tidigare socialdemokratiska maktövertaganden. Både 1982 och 1994 dominerande ekonomiska krissymptom den politiska dagordningen på ett sätt som gav finansministrar som Kjell-Olof Feldt och Göran Persson en tongivande roll i regeringsarbetet. Efter valet 1982 präglades den ekonomiska politiken helt av den tredje vägens devalveringsstrategi och efter maktövertagandet 1994 stod den kraftfulla budgetsaneringen i centrum.

Med en historiskt mycket låg statsskuld och hyfsade tillväxtutsikter är det i nuläget svårt att få trovärdighet för Anderssons mörka bild av ekonomin. De ekonomiska prognoser som presenterats som utgångspunkt för budgetarbetet skiljer sig inte nämnvärt från de Anders Borg visade upp i slutet av augusti. Detta är ju också naturligt eftersom den ekonomiska miljö som tjänstemännen på finansdepartementet utgår från i prognosarbetet inte förändrats speciellt mycket på någon dryg månad. Att läget i ekonomin ser hyfsat ut innebär både fördelar och nackdelar för finansministern. Det blir svårt att formulera någon tydlig sammanhängande ekonomisk-politisk strategi, men å andra sidan är kostnaderna för en passiv politik ganska små, åtminstone på kort sikt.

Budgeten går igenom

Regeringens politik kommer att konkretiseras i budgetpropositionen den 23 oktober. Eftersom valresultatet utmynnade i ett komplicerat parlamentariskt läge har regeringen och riksdagens talman tvingats till olika förberedande sonderingar avseende partiernas agerande i budgethanteringen. S+MP-regeringen behöver Vänsterpartiets aktiva stöd i den slutliga budgetomröstningen. Därtill är man beroende av att Sverigedemokraterna inte aktivt röstar för Allianspartiernas budgetförslag. Vår bedömning är att sannolikheten är hög för att regeringen får igenom sin budget i huvudvoteringen. Vänsterpartiet verkar acceptera utfallet av förhandlingarna med regeringen. Oppositionen har å sin sida knappast något intresse av att framkalla en regeringskris direkt efter valet eftersom allianspartierna behöver tid på sig att se över olika politiska strategier. Inte minst gäller detta Moderaterna som därtill måste få en ny partiledare på plats.

Budgeten kommer i viss mån att innebära en ny färdriktning för den ekonomiska politiken. Den tidigare alliansregeringens politik dominerades av skattesänkningar och utbudsstimulanser. S+MP-regeringen kommer nu att lägga fokus på efterfrågestimulanser och välfärdssatsningar. Det gäller till exempel högre ersättningar i arbetslöshets- och sjukförsäkringar samt statligt finansierade traineejobb inom vårdsektorn. Skattehöjningar genomförs på flera områden till exempel höjd inkomstskatt för höginkomsttagare, högre punktskatter främst på tobak och slopad reduktion av arbetsgivaravgifter för ungdomar. Sammantaget är vår bedömning att finanspolitiken för 2015 får en svagt expansiv inriktning och att åtgärderna ger en viss tillväxtstimulans medan marginalskattehöjningar på längre sikt riskerar att hämma ekonomins funktionssätt.

Vissa detaljer i budgeten stoppas

Troliga åtgärder i budgetproposition 2015

SEK mdr

 
Höjd arbetsgivaravgift för ungdomar +10
Höjd arbetsgivaravgift för äldre +3
Högre skatt för höginkomsttagare +4
Högre indirekt skatter (främst tobak) +1
Lägre skatt på pensionsinkomster -2
Högre ersättning för arbetslösa och sjuka -4
Högre offentlig konsumtion -12
Källa: SEB  

På vilka områden kommer då den samlade oppositionen att bryta upp detaljer i budgeten i höstens riksdagsbehandling? Budgetlagstiftningen innebär att ramarna för varje utgiftsområde inte får överskridas men oppositionen har möjlighet att rösta ned utgiftsförslag och därmed förstärka budgetläget. På inkomstsidan (skattepolitiken) finns egentligen inga formella restriktioner att ändra förslag i budgetpropositionen. När de rödgröna partierna tillsammans med Sverigedemokraterna röstade ned den tidigare Alliansregeringens förslag om höjda brytpunkter för statlig inkomstskatt sattes tidigare praxis ur spel. Därefter arbetade en så kallad Budgetprocesskommitté med att försöka fastställa tydligare principer men utan att lyckas göra några tydliga framsteg.

Vår bedömning är ändå att oppositionen under höstens riksdagsbehandling inte kommer att köra över regeringen i en sådan omfattning att någon regeringskris uppstår. När vi gått igenom oppositionens ståndpunkter är det främst för regeringens planer på traineejobb inom vårdsektorn som möter ett tydligt motstånd hos hela oppositionen. På inkomstsidan är det motstånd mot skattehöjningar som kan bli aktuella. Det gäller till exempel ett förslag om höjd skatt på lastbilar men av större betydelse är avtrappningen av inkomstskatteavdraget. Vi bedömer det som osannolikt att allianspartierna vill fälla regeringens förslag på ett sätt som innebär en försvagning av budgetläget. En sådan förändring av praxis skulle få betydligt större konsekvenser för finanspolitikens stabilitet jämfört med fallen då oppositionens agerande bidrar till att stärka budgeten.

På lite längre sikt reser dock det parlamentariska läget en rad frågor. Regeringspartierna fick sammanlagt knappt 38 procent procent av rösterna i riksdagsvalet och tillsammans med Vänsterpartiet når de bara upp till 43,6 procent. Sverige har visserligen styrts av minoritetsregeringar under större delen av efterkrigstiden. Men dessa regeringar har nästan undantagslöst haft ett mer eller mindre formaliserat samarbete med andra partierna och därigenom tryggat stabila majoriteter i riksdagen. Under mandatperioden 2010-14 saknade den tidigare Alliansregeringen en sådan bas i Riksdagen. Å andra sidan var man endast två mandat från egen majoritet, vilket stärkte regeringens legitimitet. Därtill hade man fört en mycket kraftfull ekonomisk politik under majoritetsperioden 2006-2010, vilket delvis dolde bristande handlingskraft under minoritetsåren.

Olika konsekvenser på kort och lång sikt

Konsekvenserna av den nytillträdda regeringens parlamentariska svaghet lär bli olika på kort och lång sikt. Att regeringen inte har något tydligt mandat från väljarna att föra en tydlig vänsterpolitik kan ta sig uttryck på olika sätt. Stefan Löfven kan använda detta argument i förhandlingarna med Miljöpartiet och i vissa fall Vänsterpartiet för att på så sätt förhindra att regeringen förslår åtgärder som är alltför svårsmälta för oppositionen. En annan strategi för statsministern kan vara att acceptera ett ganska stort antal voteringsförluster i riksdagen med förhoppningen att övriga vänsterpartier ska inse att detta signalerar att vänsterpolitiken gått för långt.

På lite längre sikt kommer dock svensk politik att behöva ett mer organiserat blocköverskridande samarbete i riksdagen eller till och med i regeringen. Den form av minoritetsregerande där de traditionella politiska blocken varken vill samarbeta med Sverigedemokraterna eller varandra förlamar på många sätt beslutskraften. Långsiktiga utmaningar när det gäller politikområden som övergripande skattesystem, integrations- och välfärdsfrågor, försvar, energi och infrastruktur är så stora att det behövs breda överenskommelser för att de politiska besluten ska bli trovärdiga. Utvecklingen av opinionsläget och allianspartiernas interna förändringsarbete och partiledarval kommer att bli viktiga pusselbitar när det gäller vilken väg till ökat politiskt samarbete som kommer att realiseras.