Under förra året testades sammanhållningen i eurozonen mer än någon gång tidigare och i somras var det många som tvivlade på att euron skulle överleva 2012. Den politiska viljan att göra vad som behövdes för att rädda valutasamarbetet var emellertid stark både i krisländerna och resten av eurozonen och tillsammans med ECB kunde kraftiga motåtgärder sjösättas. Det har de senaste månaderna fått marknaderna att lugna sig betydligt men den stora frågan kvarstår: är detta ett bedrägligt lugn eller början på en mer stabil positiv trend i södra Europa? I denna Veckans tanke försöker vi belysa en del av det som faktisk skett och håller på att ske i de sydeuropeiska ekonomierna. Med det som utgångspunkt resonerar vi kring frågan om det vi ser är starten på en återhämtning som liknar den som de baltiska länderna genomgick för några år sedan.
Så här långt har krishanteringen i Sydeuropa i mångt och mycket varit fokuserad på att få kontroll över den statsfinansiella situationen. Fram- och motgångar har framför allt mätts i utvecklingen för ländernas budgetunderskott. Sedan krisåret 2009 då finanskrisen nådde sin kulmen har flertalet sydeuropeiska länder genomdrivit en omfattande budgetkonsolidering.
Grekland har trots en flerårig djup recession minskat sitt budgetunderskott med nästan 9 procentenheter sedan 2009. Som jämförelse tog det Sverige fem år att vända ett budgetunderskott på drygt 13 procent av BNP 1993 till ett litet överskott på 0,5 procent 1998 och då hade vi draghjälp från kronfallet och en betydligt starkare omvärldskonjunktur. Noterbart är också att samtliga sydeuropeiska krisländer under förra året hade lägre budgetunderskott än både USA och Japan. Priset för denna åtstramning har självklart också varit mycket högt i form av förlorad tillväxt och kraftigt ökad arbetslöshet. Tillväxtprognoserna för 2013 är inte heller någon munter läsning med fortsatt recession (om än inte lika djup som 2012).
Även om det mot den bakgrunden är lätt att fortsätta vara pessimistisk om framtiden så finns också positiva tecken. Åren av kris har inte slösats bort utan har använts för att tvinga fram en lång rad smärtsamma reformer och hårda anpassningar för såväl stater och företag som hushåll. Effekterna av dessa börjar nu synas i form av minskande obalanser. Grundproblemet i Sydeuropa bestod till stor del av att länderna där under många år levde långt över sina tillgångar. De tillät för höga kostnadsökningar och förlorade därmed mycket konkurrenskraft vilket ledde till stora underskott i deras affärer med omvärlden (bytesbalansen). Krisen har lett till dramatiska importminskningar vilket gjort att alla krisländer kunnat minska sina bytesbalansunderskott radikalt. Ett exempel är Spanien som under åren i euron hela tiden sett växande underskott i sin handels- och bytesbalans. 2009 vände trenden och underskottet minskade snabbt för att under sista kvartalet 2012 faktiskt för första gången visa ett litet överskott.
En viktig poäng är att en sådan utveckling inte på något sätt är unik eller oväntad för ett land som genomgår en ekonomisk kris. En annan region som nyligen gått igenom detta är de baltiska staterna. Frågan är vad det finns för paralleller att dra mellan Sydeuropa och de baltiska länderna?
Krisländer – så olika men ändå så lika
Ända sedan eurokrisen startade har det framhållits att länderna i Sydeuropa måste acceptera samma umbäranden som de baltiska länderna gjorde under sin kris om de ska kunna klara sig igenom krisen utan att lämna euron. Om man jämför baltikumkrisens och eurokrisens ytterligheter Lettland och Grekland finns naturligtvis stora skillnader men också förbluffande många likheter i hur krisen slog mot ekonomin.
- Båda länderna hade en lång period innan krisen där man levde över sina tillgångar vilket resulterade i ohållbara bytesbalansunderskott.
- Båda länderna drabbades av en djup ekonomisk recession med rekordhög arbetslöshet. Från toppen till botten krympte Lettlands ekonomi med 25 procent. Den grekiska har från toppen hittills krympt med 20 procent.
- Båda länderna drabbades av en djup fastighetskris.
- Båda hade bankkriser, tidvis med oro för att sparare skulle ta ut sina pengar och utlösa en uttagsstorm.
- Båda fick också hjälp utifrån för att lösa bankkrisen (Lettland av Sverige och Grekland av EU).
- Båda kämpade under krisen mot devalveringsrykten som ledde till höga inhemska räntor (Lettland kämpade för att bevara sin fasta växelkurs mot euron och Grekland för att vara kvar i EMU).
Liksom i Sydeuropa ledde krisen i Baltikum till en importkollaps som fick bytesbalansunderskotten att krympa ihop. Men den processen blev också början till slutet för den värsta delen av krisen och en tid därefter började tillväxten återhämta sig och arbetslösheten falla tillbaka. De sydeuropeiska länderna närmar sig en sådan vändpunkt.
Återställa konkurrenskraften A och O
Lösningen för att långsiktigt ha balans i sin utrikeshandel är naturligtvis inte att ha konstant kris i ekonomin utan att återställa sin konkurrenskraft och därefter anpassa landets konsumtion till vad man faktiskt producerar. Att mäta konkurrenskraft är inte helt lätt men en bra indikation får man genom att jämföra den övergripande kostnadsutvecklingen i olika länder. För att göra det försöker man mäta hur mycket det kostar att producera en enhet av en tänkt vara i olika länder, den så kallade “enhetsarbetskostnaden”. Ser man hur enhetsarbetskostnaden har utvecklats i de sydeuropeiska länderna jämfört med Tyskland sedan EMU startade så blir problemet med år av försämrad konkurrenskraft i Sydeuropa tydligt. Men lika tydligt är också att dessa länder de senaste åren lyckats bryta den negativa utvecklingen av snabba kostnadsökningar och minska gapet mot Tyskland.
Från negativa till positiva spiraler
Fortfarande återstår mycket att göra för att krisländerna i Sydeuropa ska komma helskinnade och stärkta ur krisen och mycket kan fortfarande gå fel. Men utvecklingen rör sig i rätt riktning både vad gäller budgetkonsolidering och den realekonomiska anpassningen. Dessutom har EMU-ländernas och ECB:s systematiska byggande av säkerhetsnät i form av ESM och OMT bidragit till att stabilisera läget. Det finns mycket som talar för att vi såg kulmen för eurokrisen förra sommaren och att de onda spiralerna gått över i positiva spiraler där minskande marknadsoro leder till fallande räntor som leder till bättre tillväxt och lägre budgetunderskott och ännu mindre marknadsoro och så vidare. Att köpa sydeuropeiska tillgångar är självfallet fortfarande behäftat med betydande risk men till skillnad från förra året då frågetecknen kring euron var så stora är risken numera kalkylerbar. Sydeuropeiska stats- och företagsobligationer, aktier och andra tillgångar har med andra ord goda utsikter att kunna bli en bra investering de kommande åren.